Extremhögern marscherar igen

"Framför domen i ’Lustgarten’ voro samlade tusen och tiotusen. Jag undrade vad det var - antog att man höll någon slags gudstjänst i det fria, och det var också en slags gudstjänst - borgarståndets! Ett protestmöte mot regeringen. (...) På ett av ’borgerskapets företrädesmän’ sorgligt övergivet kiosktak hade en antisemit av renaste, eller orenaste, vatten klivit upp. Han har tagit av sig hatten, håret står på ända och han skriker och ryar om att ’die Jüden verdorben das Vaterland’, och att alla borde utrota så många judar som möjligt och att Rathenau är en skurk, att allt går under om det inte blir en ändring genast. Det är en nationalist, och det syns på honom. Förbittrade rop - skrik om att han genast ska packa sig ner - annars ska ’der Teufel’ ta honom med hull och hår, börjar hagla. Han räddar dock situationen genom ett ’es lebe Deutschland. Hoch - hoch - hoch!...’ Så är han försvunnen. En gammal tidningsförsäljare skriker till: ’det är ju ändå judarna som ha das Geld, som ha pengarna...’ Och över allt detta skiner solen!"
Så skrev Eyvind Johnson i NSD den 21 mars 1922 när han rapporterar om ett torgmöte i Berlin. Han beskriver folkets missnöje och en början till antisemitiska strömningar - något som då ännu inte anammats av folket i stort.
Och kanske skulle han ha kunnat ge en liknande rapport om han blickat ut över Europa 2009.

I dag sitter högernationalistiska partier i regeringsställning i fem europeiska länder och de främlingsfientliga partierna har inte varit så starka sedan före andra världskriget. I dag finns politiker i Tyskland som kallar rasblandning för folkmord, i Ungern har fascistmilisens marscher åter blivit ett inslag i stadsbilden och i Italien där Lega Nord är tredje största parti och har fyra av 21 ministerposter kan man åter se fascisthälsningen - även riktad mot Berlusconi som bagatelliserat fascismens brott. Fascismen har blivit rumsren igen i Italien och det tycks som om den konsensus mot fascismen och rasismen som uppstod efter andra världskriget har krossats och tabun har raserats.
Och ironiskt nog har extremhögern etablerat sig som en politisk kraft parallellt med uppbyggnaden av Europeiska unionen, vars grundläggande idé var ett fredsprojekt i spåren av den katastrof som de nationalistiska och fascistiska strömningarna i Tyskland och Italien orsakade. De högerextrema kom med i EU-parlamentet redan 1979, då de första valen i EU hölls.
Det var frukten av den omdaning som extremhögern genomgått, då man ersatte "ras" med "kultur" som retoriskt grepp.
Ny förpackning, samma innehåll. Ungefär så skulle man kunna beskriva den högerextrema politikens framgångsrecept i Europa.

I Sverige har utvecklingen sin motsvarighet i Sverigedemokraterna som fick 281 kommunala mandat i valet 2006.
Partiet, som siktar på riksdagen 2010, bildades som en fortsättning på den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt 1988. Från början var partiet, enligt Expo, en samlingspunkt för gamla nazister, skinnskallar, rättshaverister och aktivister i den svenska extremhögern. Och många av partimedlemmarna var också aktiva i öppet nazistiska grupperingar.
Sedan dess har man försökt att putsa på fasaden.
Talet om ras har fått stå tillbaka till förmån för talet om folkhemmet och kulturen. Och det är där den rasistiska diskursen lever kvar - i kulturbegreppet.
Läser man i partiets program blir det uppenbart i talet om Turkiets eventuella medlemskap i EU.
Medan andra partier enbart kritiserar Turkiet för bristande demokrati och respekt för mänskliga rättigheter gör Sverigedemokraterna argument av de kulturella och religiösa skillnaderna mellan Turkiet och övriga Europa.
Det är de inte ensamma om bland de högerextrema partierna i Europa.
För den högerextrema kulturalistiska argumentationen har en hel del gemensamt med den nationalistiska retoriken. De lever i en symbios där den enskilda kulturen är statsbärande och den nationalistiska argumentationen är späckad av kulturalistisk tankegods.
Lite förenklat kan man säga att synen är att var människa är sin kultur och därför helst ska hålla sig till sitt hemland. Och om de nödvändigtvis ska till Europa måste de assimileras helt och hållet - med allt från Luther till falukorv.

Sedan kommunismen försvann som yttre hot har islam blivit målet att rikta sitt hat emot och man har kunnat rida på den våg av misstänksamhet som väcktes mot muslimer vid 11 september-dåden.
Och genom att lyfta fram islam som ett hot mot den västerländska kulturen försöker extremhögern framställa sig själva som förkämpar för friheten - exempelvis genom muhammeddebatten där Danskt folkeparti framställde yttrandefriheten som något lika danskt som pölse.
Men att de högerextrema nationalisterna tar yttrandefriheten i försvar framstår som fullständigt absurt då yttrandefriheten har sin grund i internationella upplysningsrörelser, liberala idéer och demokratiska rörelser och är vare sig svensk, dansk eller europeisk.
Ytterst är det ett misslyckande av partierna som har sina rötter i upplysningen att man inte lyckats bättre i kampen mot partierna som har vuxit fram ur de fascistiska och nazistiska ideologierna. Man tycks inte ha slipat och förfinat upplysningens universalism tillräckligt för att möta dessa krafter.
Ett annat skäl till de högerextrema partiernas framgångar, som Daniel Poohl belyser på Expressens kultursida (29/5), är att forskning pekar på att extremnationalismen får framgångar när det är stiltje i debatten och att extremhögern blir mer attraktiv när de etablierade partierna går mot mitten och skillnaderna upplevs som diffusa.
Undersökningar visar också att visar att mellan 10 och 15 procent av väljarna i Europa kan tänka sig att stödja extremhögern.
Och över allt detta skiner solen...

Extremhögern marscherar igen

På söndag är det val till EU, som började som ett fredsprojekt efter andra värlskriget. Men nu växer sig de högerextrema rörelserna starkare igen och flera av deras partier sitter idag i regeringsställning.