Hanna Weinmar och hennes sambo Robin Bergdahl hade inte en tanke på att köpa hus, än mindre det totala renoveringsobjekt som en gammal norrbottensgård som inte rörts på ett halvt sekel innebär.
Men så blev det ändå.
En liten norrbottensgård byggd i slutet av 1800-talet, med bra läge och stor tomt i Hannas hemby blev till salu och paret gav sig in i budgivningen lite för skojs skull.
– Vi blev mer och mer bestämda. Från en spontan grej blev det helt självklart, säger Hanna.
Hösten 2013 fick de nycklarna och en massiv renovering tog sin början, ett projekt som visade sig ta 17 månader. Även om paret visste att det krävdes mer än att byta ytskikt så blev det ändå mer än de förväntat sig.
Robin vet inte hur många gånger han har hört kommentaren ”Ni vet inte vad ni ger er in på! Det är tur ni är unga”.
– Ingen har väl haft fel i och för sig, säger han nu när projektet är i hamn.
Då jobbade Robin i försvaret och Hanna läste på universitetet tills hon startade företag 2014 och båda har haft en del ledig tid som de kunnat lägga på huset.
– Men det har ju blivit mycket kvällar och helger, säger Robin.
– Ja, det var det man gjorde. Det var skola, handbollsträning och sedan hit och ta på sig snickarbyxorna, säger Hanna.
De första fyra månaderna bodde Hanna och Robin här, i ett rum med gasolkök och mikrovågsugn, för att lära känna huset. Sedan flyttade de in i Hannas föräldrars gårdshus en bit bort i byn.
– Det var helt fantastiskt när vi var här all ledig tid, säger Hanna.
Föräldrarna var också till stor hjälp i renoveringen. De renoverade alla gamla fönster som nu låter den genuina känslan sitta kvar i rummen.
Många andra i familjen och bekantskapskretsen har också dragits in i renoveringsprocessen och Hanna och Robin, som inte hade någon direkt erfarenhet av byggande tidigare, har rådfrågat en rad olika snickare och byggnadsvårdare om hur varje steg ska göras på bästa sätt.
– Med god vilja får man lära sig. Lite handfärdiga är vi väl men vi har frågat hur mycket som helst. Timmerhus har ju lite speciella förutsättningar, säger Hanna.
– Vilka svar man får beror på vem man frågar, säger Robin.
Paret beslutade sig för att använda naturmaterial i största möjliga mån och valde att blotta timret i en av innerväggarna. Fram kom bland annat tidningar daterade 1888.
– Vi har dragit ut kalsonger, trasor, kobajs och allt möjligt ur väggarna och stått och pillat linrev mellan stockarna för att få det tätt, säger Hanna.
168 säckar sågspån skottades ur golven och hela golvkonstruktionen byttes ut. Under arbetets gång stötte paret på en riktig överraskning.
Under salsgolvet fanns ett enormt hål.
– Det var typ mullbänk under resten av golvet men just där vi öppnade var det full ståhöjd. Vi tror att det en gång var en jordkällare där. Men det löste sig bra, det var bara att fylla igen, berättar Robin.
Även om det varit mycket tid och arbete har ändå renoveringen flutit på utan större missöden.
De slog upp taket i köket för att få full takhöjd och en vägg slogs ut till det som tidigare var pannrum vilket öppnade upp rummet till det stora lantkök som finns idag. Salen delades av till sovrum, klädkammare och badrum medan kammaren i husets mitt fick bli vardagsrum.
– Vi vill varken ha det lantligt eller modernt, det ska vara vitt och enkelt, anspråkslöst men fint, säger Hanna.
Nu ligger golvplankorna ute i ladan och väntar på att få komma tillbaka in i huset, fast på övervåningen. Där uppe planeras ett sovrum och kontor. Först ska Hanna och Robin bygga en trappa, liten toalett i anslutning till hallen och så småningom ska även pigkammaren ovanför garaget inredas till gästrum.
I den pigkammaren bodde en gång flickan Rut Andersson. Hon och Valdemar Larsson, sonen på gården, blev kära och tog tillsammans över det som då kallades Äriksgården efter Valdemars föräldrar. Det har Hanna och Robin fått reda på genom byaboken och berättelser från folk på byn.
– Hela kvarteret nedanför och marken ända bort till järnvägen ägde de. Det var väl inte för inte som han kallades för kung Valle, säger Hanna.
Valdemar gick bort på 80-talet och Rut levde kvar ensam.
Hanna minns tant Rut från barndomen, då hon från förskolan brukade kika in på gården och fantisera över vad som dolde sig i alla gårdens uthus.
Åren gick, Hanna cyklade förbi då och då och märkte en dag att huset stod tomt.
Tills förra våren då Hanna och Robin flyttade in för gott.
– Det är underbart att bo här, helt magiskt, när vi gjort det själva. Vi ville att huset skulle bevaras på ett respektfullt sätt, att det ska få vara Äriksgården. Vi har satt vår prägel på det men utgått från husets själ, säger Hanna.