Ni kan säkert typen, som finns på de flesta arbetsplatserna, de som närmar sig pension. De kanske till och med själva nämnt det någon gång men samtidigt verkar det som att de kan fortsätta jobba hur länge som helst.
Ulf Lundell är ute på ytterligare en avskedsturné och även om ingen vet hur nära slutet är för honom så kan vi väl i alla fall konstatera att det närmar sig.
Vissa kan störa sig på seglivade arbetare. Vi kan få uppfattningen om att de inte gör något extra, de stämplar in gör sitt jobb och går hem.
Ulf Lundell kör inget onödigt mellansnack (det tar en timme innan han pratar första gången), han rör inte på sig mer än han behöver och håller sig nära mikrofonen.
Dessa arbetare kan också anklagas för att inte bidra med något nytt och att yngre, piggare kollegor bör ta över.
Lundell kör många av de äldre låtarna som han vet fungerar, han använder samma jeans och skjorta och låter Janne Bark gå in och köra på samma ställen som tidigare.
De gamla rävarna brukar ofta ha egenheter som vi lärt oss acceptera.
Ulf Lundell spelar ibland för länge, kan vara butter och blundar när han sjunger.
Men dessa klenoder har också egenskaper vi inte klarar oss utan och den dagen de inte finns tillgängliga i yrkeslivet lämnar de ett stort tomrum.
Uffe ger oss perspektiv på samhället och berättar om när låten Gruva kom till. För 22 år påminde Sverige mycket om det land vi lever i just nu, med främlingsfientlighet och mörka krafter. Ingen ny pigg medarbetare har samma historia i bakfickan.
Han har dessutom en enorm låtskatt som tar sisådär 40 år att skapa, han har en röst som inte går att efterhärma och texter från ett liv som inte går att återuppleva.
Kvällen i Kulturens hus blir ungefär som de tidigare kvällsskiften jag sett med Ulf Lundell. Han gör sin grej bra, han bjuder publiken på låtarna de vill ha och levererar vad som förväntas av honom. Punkt.
Det är en spänstig låtlista som sträcker sig över många av hans år i branschen. Vackra Evangeline och Rialto sticker ut i mina öron och publiken kastar sig över en växande Hon gör mej galen och Kär och galen.
När artisten har möjlighet att bjuda på ett medley av låtar som Oh la la (jag vill ha dej), Jag har jobbat för hårt och Gå ut och var glad är det svårt att göra någon missnöjd.
Ulf Lundell stämplar in, gör ett bra jobb och stämplar ut.
Det ska inte underskattas. De här långlivade knegarna erbjuder sina kunder något som bara de kan, publiken vänder sig till honom när de vill ha underhållning. De vill inte ha någon annat.
Och om det är så att Ulf Lundell snart pensionerar sig finns det ett fenomen som kan kännas betryggande. När folk går i pension börjar de arbeta.