Det är många som misslyckats med att fylla ut Kulturens hus stora sal såväl bokstavligt som bildligt. Brolle och hans första konserthusturné lyckas faktiskt ganska bra med båda. Karisma lider Inbynssonen ingen brist på, och såväl rösten som slängarna med rockabillyfrisyren sitter där de ska från första stund.
När den i Brollesammanhang inte helt oväntade kavalkaden av 50-talscovers kommer igång – efter ett par egna låtar och några tolkningar av Cornelis – får konserten fart på allvar. Publiken – till stor del entusiastiska medelåldringar – klappar händer, sjunger med (även i falsett när låtarna så kräver) och sittdansar så mycket stora salens säten tillåter. Spelglädjen hos Brolle och hans till stor del norrbottniska band smittar av sig, och att i några låtar samla bandet runt en 50-talsmikrofon som i en gammaldags radioinspelning är ett genidrag.
Det är istället i det egna materialet som spelningen haltar. Trots att 33-åringen har sex album i bagaget är de egna låtar som kläms in – bland annat Är det mig du gråter för och Ett liv, lev med det – lite väl tunna för att passa in med Buddy Holly, Cornelis Vreeswijk och Elvis Presley. Framför allt på svenska tassar de lite för ofta lite för nära Patrik Isaksson-floskler i sömnigt midtempo, även om första extranumret Världens hörn är en fin bit lokalpatriotism som lyfts av att framföras inte så långt ifrån det hörn som åsyftas i titeln.
Under avslutande Alla rosor har en tagg delar Brolle ut just rosor till första raden. En cyniker skulle kunna kalla det cheesy, men att döma av publikens reaktion är det inget som bekymrar dem; det torde vara ganska få onsdagsturnépremiärer i Luleå som avslutats med två omgångar stående ovationer.