Det är egentligen helt sjukt vilken succé Ägd har gjort.
Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts show hade premiär för ett och ett halvt år sedan, på Rival i Stockholm, och drog sedan ut på vägarna efter att ha fyllt salongerna i tre månader. Sverigeturnén blev också en succé, nya pengar drogs in (väldigt passande) och duon krämade ur allt som gick. Trodde jag.
Men det finns tydligen mer att ge.
Torsdagens dubbla föreställningar i Piteå var starten på en ny turné, med samma namn, samma tema och nästan samma innehåll.
Jag var en av de som såg showen i Luleås hockeyarena i november och mina förväntningar på herrarna var höga. Föreställningen var bra då och med tanke på att de kör en sväng till bör den innehålla en hel del nyheter. Tänkte jag.
Och det börjar bra, med uppenbart nyskrivet material om hur "vi" tycker att det är obehagligt med EU-migranter, som inte är fattiga som "oss". Henrik Schyffert drar sitt snack, som han redan trendat med på sociala medier, om hur flyktingkatastrofen kostar Sverige 27 miljarder. Vilket är 319 kronor per person eller "två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang".
Mycket tänkvärt och nyttigt, men att blunda för det i en show som handlar om pengar hade varit rent idiotiskt.
Med tanke på att de gör varumärkeskurva på en utvald besökare där bottennivån är sådant som "känns 2014 lång väg" har jag svårt att känna att pratet om onanikojor på Big brother, semmelwraps, Sveriges värsta bilförare och dåligt fungerande skrivare som högaktuellt. Det är inte 2015.
Det här måste ändå vara slutet på Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms äganderätt.
Visst finns det fortfarande människor ute i landet som inte har sett föreställningen, men med tanke på hur exkluderande Ägd är lär snart den målgruppen vara tömd på biljettpengar.
Det jag menar är att duon förutsätter att publiken är av svensk medelklass i och med sina skämt. Det svenska fenomenet "igenkänningshumor" kräver att publiken har samma inställning och vanor som underhållarna. Publiken i Acusticum ser ut att vara majoriteten Svenssons och därför tjuter de av glädje över igenkänningen i studsmattor på tomten, Ipads till ungarna och namn på ungarnas klasskompisar.
Hade de i stället skämtat om svårigheter med att röka under fläkten, fördelarna med hembiträden eller orerat kring dieselmotorer hade vi haft en helt annan publik (inte givet någon som vill betala 500 spänn i och för sig).
Herrarna äger fortfarande. Men sedan får de komma med något nytt.