LÄS MER PÅ DUONOJE.SE: "SUPERGRUPPEN MED RÖTTERNA I NORRBOTTEN"
Medlemmarna har spelat eller spelar med band som The Hives, Thåström, Randy, Park Hotell, Brick, Dödsfest och så vidare. På förhand är det nästan ett måste att det ska vara bra, och i en recension kan det vara rimligt att ställa lite högre krav än på annat. Men jag är faktiskt överrumplad, det här är näst intill genialiskt.
Musikaliskt handlar det om ren perfektion. Post hardcore/rock a lá 90-tal. Det är bara bra riff och det låter exakt som det ska göra när gamla rävar lirar. Om det hade varit traditionsenligt hade sången kanske varit growl och det hade varit ett svinbra band. Men det hade inte varit mer än så och det hade utan tvekan bara passerat förbi utan att göra något större väsen av sig.
Nu är det i stället gubbig proggsång. Till en början känns det mest plojigt och märkligt. Varför gör de så här? Pajar en bra platta. Men det tar sig. Efter några lyssningar så är det bara att konstatera att det är briljant. Sången skapar en känsla av galenskap som kryper sig in under skinnet.
Bandets grundare Patrik Instedts texter på svenska om död och psykisk ohälsa och en riktigt karaktäristisk sång med stockholmsdialekt gör att The Sekt inte låter som någonting annat. Att ett gäng som bjudit på rockmusik i mer än 20 år lyckas skapa något helt nytt och fräscht är beundransvärt.
Luleåfödda gitarristen Christian Ramirez, som tidigare spelat i suveräna depp-pop bandet Park Hotell, minimalistiska plinkplonk-solon är också ett genidrag. Jag har aldrig varit så förtjust i gitarrsolon så några ganska random toner som inte riktigt passar in i musiken gillar jag. Det känns som ett fuck you-finger, och sådant är alltid uppfriskande.
Det är svårt det här med att förnya musik och ha något nytt att komma med år 2016. Det mesta är gjort. Och visst, The Sekt påminner en del om de åren på 90-talet som Luleå hade en blomstrande musikscen med band som Breach och Fireside. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom medlemmarna var en del av nämnda musikscen och Patrik Instedt hade bandet NEI ihop med medlemmar från just Breach och Fireside för några år sedan.
Men efter att ha lyssnat igenom ”Djuret” några gångar, och trots att det finns likheter med några andra band, är det bara att konstatera att jag aldrig har hört något som låter exakt som The Sekt. De har lyckats förnya rockmusiken.
Jag kan sammanfatta det hela med ett ord. Bravo!