LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Förra året gjorde han succé med låten ”Paradise Jokkmokk”. Den blev något utav ett glesbygds-anthem och spelades varm på fester och klubbar i hela landet. Som en modern Eddie Meduza, utan de fula orden och kontroversen.
Men sedan blev det tvärstopp för Kitok. En inställd turné på grund av tvångstankar och panikångest.
När han nu är tillbaka så är det inte så mycket party längre. Det är inte glatt och det riktas en hel del hårda ord, främst mot en lite odefinierad kultur och ”pk”-elit i Stockholm.
På förhand kändes det upplagt för att kunna röra om i grytan lite. När första singeln ”Dunkel Ung Same” släpptes gav det en liten indikation på var kommande album skulle kunna landa någonstans, och jag blev peppad.
Men det jag kände när singeln kom har jag redan känt. Övriga låtar på skivan är ungefär och nosar i liknande tema, fast utan samma skärpa. Det är många sparkar och slag men det blir lätt att ducka för dem eftersom de sker mot alla håll samtidigt.
Beatsen håller inte hög kvalité. Och att blanda in halvlökiga elgitarrer och trummor här och var är inte kul. När det är som sämst är det som en soppa med en blandning av E-Type, Linkin Park och Markoolio.
I överlag är det lite mesigt. Mesigt är det dock inte i låten ”Hundra”. Då blir det faktiskt lite obehagligt. Balanserar på kanten till att bli för mycket. Jag ryggar tillbaka lite. Det är fokuserat och bra flow och riktigt rappa verser. Helt klart bäst på skivan.
Det här albumet känns lite som terapi. Fast inte för lyssnaren utan för Kitok. Det är grymt modigt att lufta sina hemligheter och sitt inre mörker offentligt. Det talas alldeles för lite om det enorma folkhälsoproblemet psykisk ohälsa. Men det blir lite väl personligt.
Introt när Kitok pratar med sin psykolog (som visar sig vara han själv) är kusligt. Håret på armarna reser sig. Mycket bra intro.
Skivan innehåller flera gästspel. Mattias Alkberg, Markus Fagervall och Janinne Oja från Könsförrädare, för att nämna några. Draghjälpen tillför inte mycket mer än lite tralliga refränger. Det känns ganska omotiverat.
Kitok ska ha all heder för att han valde att göra något helt annorlunda än förra skivan. Det hade varit tråkigt om ”#DARKWEBDETOX” bara hade tuggat vidare på ett fungerande koncept. Tyvärr håller det inte riktigt rakt igenom.