LÄS MER OM MUSIK PÅ DUONOJE.SE
Ett vanligt scenario när jag lyssnat mycket på en skiva är att musiken fastnar i hjärnan och ständigt dyker upp som ett objudet besök. Förjävla jobbigt.
Men inte när det gäller Vera Vinter.
Stora Lappträsks snöprinsessa smyger sig på mig likt en viskning med sin andra fullängdare. Jag har flera gånger den senaste veckan vaknat med Sibirien eller Sicksack snurrande i huvudet. Vanligtvis en garanti för att hålla mig vaken ett tag. Men inte när det gäller Vera Vinter.
Hennes musik är snarare sövande och rogivande. Om det är positivt har jag svårt att avgöra, jag vet bara att jag sover gott.
Jag kan nästan se framför mig hur hon har smugit fram till de stora syntarna i EMS-studion och försiktigt testat sig fram genom att låta fingrarna sväva över tangenterna. Samtidigt har hon viskat fram orden och skapat sitt eget sagoland.
Skillnaden mot förra skivan, Idyll, är framförallt ljudmässig. Hon har plockat bort högljudda akustiska gitarrer och ersatt med digitalt drömska synthar.
Albumet inleds med Sagolandet och avslutas med Monsterlandet. Däremellan ryms drömmarna.
Johannes Berglund har producerat skivan och det märks att Vera Vinter fått en nytändning och nyfikenhet i musiken genom detta.
”Monstren som bebor detta förföriskt vackra land har varken horn eller klövar, de är insvepta i den tysta iskalla hetta som endast förlorad kärlek och hjälplös längtan kan frambringa”.
Texten i pressmaterialet är ganska talande för hur Vera Vinter framställer sig. Det är lite svävande, älvlikt, och ljudbilden går i samma form.
Vilket blir en blandning av vackert och tråkigt.
Höjdpunkterna på skivan gör att Vera Vinter lyfter i mina ögon. Singeln Huset, som både handlar om första sommarkärleken och döden, är svårslagen. Men jag hittar ändå en personlig favorit i Allt kött är hö, som för tankarna till Kent med sina glimrande gitarrslingor och magiska refräng. Hade alla låtar hållit samma klass som dessa två hade vi talat om ett mästerverk, men halvvägs in i låtlistan slumrar jag till.
Gränsen mellan drömskt och intetsägande är hårfin och i de stunder där Monsterland inte lyckas beröra tappar den mig.
Hade det inte varit för att vackra Norrmalmstorg dyker upp som näst sista låt skulle jag troligtvis famla efter ”starta om-knappen” redan efter Allt kött är hö.
Då hade det varit skönt om Vera Vinter höjde rösten lite och bjöd på mer styrka. Då hade jag till och med kunnat tänka mig att ligga vaken på nätterna.