LÄS FLER SKIVRECENSIONER PÅ DUONOJE.SE
Jag är en av de som håller Kristofer Åströms Northern Blues som en av de bästa norrbottniska skivorna genom tiderna. Det blev ett soundtrack till mitt liv som sakta lämnade ungdomen där i början av 2000-talet, ett album som mådde bra av den tidens skivlyssnande. Då öppnade jag CD-spelaren, placerade skivan i facket och tryckte på play. Sedan lät jag låtarna passera en efter en – men samtidigt som en.
Northern Blues var en skiva som växte genom att vara så genomgående vacker och bra. Jag får samma känsla av The story of a hearts decay.
Och visst, albumet är svängigare och har starkare refränger än på länge. Öppnings- och avslutningslåten får troligtvis plats på någon Spotify-lista här och där, men i det stora hela är det just det stora hela som gör Kristofer Åströms senaste skiva stark.
När Fine Line, som troligtvis är det hittigaste han någonsin gjort, drar igång The story of a hearts decay vaknar lyssnaren till direkt. Oavsett hur natten har varit går den här att väcka liv i morgonen, jag lovar – jag har provat två veckor i rad.
I det här läget är det sedan viktigt att göra som jag säger. Rör ingenting. Sitt still. Byt inte låt. Inget 10-talssvammel.
Låt Fine Line vara starten på en 40 minuter lång lyssning.
Då kommer du få uppleva klassiska Kristofer Åström-låtar med piano och pedal steel som Ghost Mess eller Olivia och Hologram som växer genom fem minuter stegring. Du får fart i Helliness och A Battle (you and me is all we get) innan plattan kröns av Lioness Den. Det är höjdpunkten (som hade passat bra in på Northern Blues), en magisk och värkande kärlekshistoria med fantastisk refräng som förgylls av Therese Johanssons stämma.
2001 hade Kristofer Åström Hidden Trucks – nu har han fullt band igen. Albumet har spelats in med instrument och mikrofoner som är skapade före 1978 och så live som möjligt i studion. Jag drar slutsatsen att Kristofer Åström är minst lika nostalgisk och tråkig som jag.
Tack för det.
magnus.tosser@norrbottensmedia.se