Robert Hurula står och väntar vid ingången till replokalen i centrala Stockholm. Hissen tar oss ned till ett litet rum, utan fönster och ljusinsläpp, med beståndsdelar till trumset, gitarrer och förstärkare utspritt. Här spenderar han flera timmar varje dag, hur länge det blir beror på dagsformen. Ofta är han ensam.
Det har gått ganska exakt ett år sedan den förre sångaren i Masshysteri klev fram som Hurula med solodebuten "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för". Nu har arbetet i källaren nått så långt att han pratar om nästa album.
– Jag håller egentligen alltid på, men nu är jag i ett läge där andra säger att jag borde skriva låtar. Då känns det mer koncentrerat och jag säger själv att jag gör det, berättar han.
Vi lämnar replokalen och tar hissen upp till gatan igen. Robert Hurula känner till ett café i närheten där samtalet fortsätter över en kaffe, för honom blir det en kopp te.
Han berättar att han börjar se ett album framför sig, en tanke och inriktning.
– Jag gillar verkligen att tänka på det som en skiva, jag gillar att göra musik, säger han. Eller jag hatar det också, det är jobbiga processer. Jag har så mycket självkritik och när det känns fel känns det så jävla fel. Men ibland känns det bättre.
Debuten blev en succé och han nominerades bland annat till priser på P3-Guld och Grammisgalan. Redan på första spelningen märkte han att skivan var uppskattad, kön till Debaser Strand var lång och han "höll på att spy av nervositet" efter att inte ha uppträtt live på fyra år.
– Jag vaggades aldrig in i det utan det var mycket folk direkt. Det blev som en ny era, säger han.
Ringrosten visade sig inte vara några problem och han gjorde sin fram till dess bästa spelning någonsin, sedan har det fortsatt.
– Jag är alltid ganska nervös innan spelningar, jag känner mig jävligt oproffsig och vill vara det. Jag vill gå på känsla och det känns alltid osäkert att gå på känsla.
Han ser ingen skillnad på att spela sina låtar som frontman i ett band och att spela låtar under eget namn med vänner. Däremot är det en annan fokus på honom utanför scenen.
– Det är skillnad på hur folk bemöter mig. När man syns mycket uppträder folk annorlunda mot en. Folk är ibland nervösa när de kommer fram men det borde de inte vara. Jag är själv en sådan som går fram till artister jag gillar. Jag känner mig inte som en sådan man ska vara nervös för att träffa, säger han.
– På stan är det jättekonstigt, då tror jag jättelänge att de tror att jag är någon annan innan jag förstår att de känner igen mig från någonstans. Det är underligt, men det stör mig inte.
Blev låtarna personligare när du skrivit dem som soloartist?
– Jag har skrivit personliga låtar tidigare, men nu kanske det blev ännu mer personligt eftersom det var så många jag inte trodde att folk skulle höra. Låtar jag skrev under en period när jag inte visste om det skulle bli en skiva. Om jag trott att någon skulle höra dem hade jag ändrat grejer i dem, men det gjorde jag aldrig. Därför blev det jävligt personligt, vilket kanske var bra.
Det är en del prat om vad som egentligen hände när Masshysteri lade ner. Får du mycket frågor om det?
– Nej. Jag valde mest att lägga ner bandet för att jag kände att jag ville gå vidare, jag kände mig väldigt klar. Erik Viklund och jag kommer dock alltid att fortsätta göra grejer ihop. Han har fotat i princip alla mina pressbilder, gjort mina videos och har ett band ihop.
Det var så enkelt?
– Det hade kanske också att göra med att jag gick igenom ett slags familjetrauma i samma veva. Jag var mycket i Luleå och rensade ut ett hus efter en person som gått bort. Det var ganska privata prylar som jag gick igenom och jag hade ingen lust att repa varje dag när jag och folk runt om mig mådde dåligt.
Har din bild av Luleå förändrats efter spelningen på Kulturens hus i höstas, som blev så uppskattad och omtalad?
– Jag hade inte varit där på några år och det är alltid konstigt att komma tillbaka eftersom det ser så annorlunda ut. Sedan var det ganska obekvämt att det inte fanns någon väg upp bakom scenen, jag var tvungen att gå igenom publiken och säga hej till folk som jag inte har träffat på tio år.
Hur var det?
– Det var en ganska omtumlande upplevelse, att bara gå genom publiken fram till scenen, och sedan att spela där med utsikt över stan. Efteråt var jag på någon efterfest på teatern och träffade mycket gamla vänner.
Han ler och blicken fastnar när han tänker tillbaka på oktoberkvällen.
– Sedan gick jag till hotellrummet och bara stod där i mörkret, det kändes som att rummet snurrade av gamla minnen och känslor. Det var en ganska omtumlande kväll faktiskt, och jävligt kul. Jag kommer tillbaka i sommar (Musikens makt) – vi får se hur det blir, säger han.
– I övrigt får man en ganska skruvad bild av stan när man bara återvänder för sorgliga saker som begravningar. Och stan har förändrats så pass mycket till utseendet. Jag är fotfarande inte van vid att se Kulturens hus. "Vad fan gör den här på Vattenfall-parkeringen?", den har bara trillat ner från himlen utan att jag såg det hända, säger han och skrattar.
Robert Hurula sitter med båda händerna runt tekoppen och tittar ner i bordet.
– Men jag har sjukt mycket minnen, folk och karaktärer från stan som sitter kvar i mig. Jag har det alltid någonstans i bakhuvudet.
Hur är ditt förhållande till namnet Hurula i dag?
– Jag har fått lära mig att det är fult, det är konstigt eftersom så många har finska efternamn, hälften av klassen eller umgängeskretsen hade finska efternamn. Jag har bott på Hertsön, Mjölkudden och Porsön, områden där det fanns mycket finnar och tornedalingar. Arbetare ...
– Det är lite som låtarna, jag ville att det skulle personligt. Inte snyggt utan ärligt.
Tycker du fortfarande att det är fult?
– Ja, jag tycker att det är jävligt fult alltså. Jag skäms inte för det längre, men rent estetiskt tycker jag inte det är fint. Men det kan vara för att jag har fått lära mig det. Det kommer från min farsas sida och min morsa sa alltid att det var fult. "Ingen kan säga det och ingen kan stava det".
På record store day (18 april) spelade Hurula i två skivbutiker i Stockholm, hans första liveuppträdanden på ett tag. I torsdags spelade han i Köpenhamn, under lördagen i Lund och i sommar blir det ett helt gäng uppträdanden.
Har du längtat?
– Jag har knappt tänkt på att spela live, folk har frågat mig om det men eftersom jag skriver nya låtar tror jag att jag är på ett annat ställe mentalt, säger han.
Vi stannar till i caféets trapphus och Robert Hurula blir fotograferad, sittande och stående – gränsen drar han vid att klättra upp på saker eller "skådespela". Det senaste året har lärt honom en del om media. Även om han egentligen inte vill skaffa sig för mycket medievana.
– Jag har ingen ambition att bli proffs på intervjuer, jag är ganska dålig på det och säger ofta ganska konstiga saker. Jag tänker inte att jag har en story jag vill dra innan, jag försöker bara svara på frågorna, berättar han.
Efteråt skakar vi hand och går åt olika håll. Jag norrut, mot Sveavägen. Han nedåt i hissen, mot replokalen.
