LÄS MER OM KIRUNAFESTIVALEN PÅ DUONOJE.SE
Country kan spelas på många olika sätt och är svårt att sätta etikett på – dessutom gör Willy Clay Band lite av allt. Vissa stunder låter det som bästa (?) sortens radiocountry, ibland stampas det på i värsta logdansen, stundtals är det whiskey/öl/bar-vemod – eller så blir det Eagles av alltihop.
Men i stället för att ödsla energi på att välja countryfack konstaterar jag att det åtminstone är äkta jävla gruvcountry. Och det är fantastiskt.
Anledningen till att Willy Clay Band kommer vara en av akterna som dragit störst publik när vi sammanfattar Kirunafestivalen är att det känns på riktigt. När Tony Björkenvall sjunger om att lunka hem från baren ser vi Föreningsgatan framför oss. När Örjan Mäki låter gitarren ha en ”mighty good time” ler publiken och sneglar mot öltältet (förlåt mig – restaurangtältet). Det handlar om Kiruna, det handlar om människorna som bor här.
Tony Björkenvall säger också "Vi är erat band. Det finns stunder vi bara håller ihop tack vare er".
Och då är det tur att Kiruna finns. Det är något magiskt över kvällen, ända från Reine Tuoremaas munspel på inledande "Soldier", via grymma "Most of all" och "Give a little" till "Kiruna (The Miner)".
Trots att det var länge sedan någon nytt material släpptes (en premiär via lite trevande och inte helt inrepad "No tomorrow" får vi dock) är det här ett band som ständigt ökar i popularitet.
När Håkan Hellström spelade på Ullevi, i hemstaden Göteborg, dök det upp 70 000 personer. Redan där bestämde sig recensenterna för att det antingen skulle bli en fyra eller en femma i betyg.
När Willy Clay Band spelar hemma på Kirunafestivalen är det troligtvis mer än 1 000 anhängare på plats. Redan där förstår jag att det blir minst en fyra även här.
Okej, det är inte Håkan Hellström-nivå. Men Göteborgs kommun har 548 000 invånare och Kiruna 23 000. Procentuellt är det här nästan lika stort som kvällarna på Ullevi.