Amanda Bergmans gig med Amason på Musikens Makt i fjol var ett av det årets i min mening allra starkaste stunder, och då snackar jag inte bara Musikens Makt utan överhuvudtaget. Att få höra den då osläppta ”Flygplatsen” framförd i solnedgång på Strandscenen känns svårslaget.
I år är Amanda Bergman tillbaka, den här gången under eget namn och med relativt nya solodebuten ”Docks” i bagaget. Strandscenen har bytts mot den större men mindre myspysiga Galärscenen, vilket faktiskt är lite synd. Men ok.
När det gäller Amason har jag alltid dragits mer till de svenskspråkiga låtarna, och jag har i ärlighetens namn inte riktigt fastnat för musiken på ”Docks” på samma sätt som med ”Ålen” eller ovan nämnda ”Flygplatsen” (den engelskaspråkiga version ”Airport” är för övrigt inte alls lika bra), för att inte tala om Mattias Alkberg-covern ”Tjugonde”.
Dels är det på grund av att något oundvikligen går förlorat i språket, men även för att ”Docks” är ganska tråkigt och platt producerad.
Live blir det dock bättre, mycket bättre till och med. Låtarna tillåts växa sig större och känns som att de i många fall når upp till en nivå de inte kommer i närheten av i studioversion. ”Sirens” är ingen dålig låt på skiva, men framförd live framstår den plötsligt som Amanda Bergmans eget svar på Amasons cover av den tårdrypande gamla 80-talsdängan ”I Want To know What Love Is”.
Nåväl, kanske inte riktigt lika pampig, men bra är det oavsett.
En sak kan konstateras: Amanda Bergman besitter en av svensk musiks behagligaste röster. Jag skulle till och med drista mig till att säga Sveriges bästa röst.
Det i kombination men den drömska musiken blir dock emellanåt nästan sövande, därför är det skönt när det bjuds på lite mer uptempolåtar som ”Taxis” och ”Flickering Lights”, även om de inte heller få pulsen att gå upp särskilt många snäpp. Lite mer sånt hade faktiskt inte skadat.
Mina förväntningar på Amanda Bergman var på förhand i det närmaste skyhöga, och jag vet inte om hon riktigt lyckas uppbringa samma magi som i fjol. Solomaterialet håller hög klass rakt igenom men känns samtidigt lite jämntjockt, och följdaktligen uteblir de riktiga peakarna.
Men, med det inte sagt att det här inte var ett riktigt bra gig. Gillar man Amanda Bergman på skiva så älskar man henne live.