Först ut för kvällen är finska hår(d)rockarna Santa Cruz, ett band som jag på förhand inte känt mig allt för upphetsad över att se. Duff McKagan-frisyrer, trasiga jeans och Motley Crue-doftande 80-talsmetal med singalongrefränger känns inte jättefräscht 2015. Men finnarna överraskar och bjuder på ett imponerande stabilt och energiskt halvtimmes-set, trots en något loj Lulepublik. Bandets två studioalbum kommer inte ens i närheten av vad de presterar på scen. Det är uppenbart att det här såhär Santa Cruz ska avnjutas.
20.40 kliver huvudakten Mustasch, med karismatiske Götlaborgarn’ Ralf Gyllenhammar i spetsen, på framför en vid det här laget fullsatt Lilla Salen. Efter en inledande Be Like A Man med tillhörande ljudstrul drar det igång på riktigt med Black City, den första i en lång rad av Mustaschlåtar som redan känns som klassiker. Down In Black, Thank You For The Demon, Bring Me Everyone, Double Nature. Mustasch blandar och ger ur sin vid det här laget ganska digra katalog, och publiken både jublar och skrålar med i varje refräng.
Från senaste plattan Testosterone bjuds vi på bland annat titelspåret, ett av spelningens snabbaste och brutalaste inslag, och Breaking Up With Disaster. Den sistnämnda får agera kvällens svalaste stund, med en refräng som känns lite för mycket Lordi och melodifestival för min smak. Men när man sisådär en timme senare bränner av Homophobic/Alcoholic, första låten från debut EP’n The True Sound Of The New West från 2001 och undertecknads absoluta Mustaschfavorit, är jag beredd att förlåta allt.
Emellanåt blir Lilla Salen för liten för Mustasch musik. Framför allt på låtar som den She Sells Sanctuary-doftande Angel’s Share och relativt nya Thank You For The Demon önskar man att man hade befunnit sig på en mäktig arena istället för i ett murrigt litet rum i Kulturens Hus. Det är både storslaget och stentungt, och riktigt bra.
Och det måste sägas: Ralf Gyllenhammar är en lysande frontman. Inte nog med att han besitter en av Sveriges mäktigaste rockstämmor, dessutom bjuder han mellan låtarna på precis rätt mängd skojigheter för att det inte ska slå över och bli löjligt. "En kombination av Kurt Olsson och Glenn Danzig" skrev GP för några år sedan, och jag har inga invändningar mot den beskrivningen.
Efter en och en halv timme är det hela över och jag tror inte att någon lämnar Kulturens Hus besviken.