Det är inte överdrivet mycket folk som samlats vid Norra Hamnscenen när Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson kliver på någon minut efter 18 på lördagkvällen. Trion drar igång showen med gemensamma Mello-floppen ”Håll Mitt Hjärta Hårt” och stämningen känns märkligt loj. Det här är ingen bra låt att öppna med, så mycket kan vi slå fast.
Men det blir bättre. Efter några låtar tillsammans är det dags för Patrik Isaksson att visa vad han går för på egen hand, och med hjälp av ”Mitt Stockholm” och ”Ruta 1” lyckas han väcka publiken, som vid det laget dessutom hunnit växa sig lite större.
Men, precis när pulsen börjar gå upp litegrann blir det Tommy Nilssons tur att köra solo. Och det går väl sådär. Visst, Tommy har en bra röst, det är inget nytt, det är snarare låtvalet jag har invändningar mot. Med två mer sentida låtar, sömnpillret ”Tell Me Father” från 2013 och ”Vi Brann” från 2005, får han nästan publiken att somna om igen, trots att den senare är betydligt mer fartfylld än den första. Som tur är räddar han upp det någotsånär med ”Amelia”, visserligen även den en långsam bit från 2005, men det är i alla fall en bättre låt som publiken dessutom verkar vara mer bekant med.
Uno Svenningsson är den i det här gänget som gör klart minst väsen av sig på scen. När Tommy Nilsson och Patrik Isaksson åtminstone försöker rocka loss lite står Uno mest bara där rakt upp och ner och sjunger. Han kompenserar dock med att både vara den bästa sångaren och ha de starkaste låtarna av de här tre herrarna. Både ”Simona” och ”Tro På Varann” känns riktigt stabila ikväll.
Timme två väljer trion att kicka igång med ett ”ölmedley”: ”Dina Färger Var Blå”/”Vågorna”/”Innan Klockan Slår”. Lämpligt nog passar solen samtidigt på att kika fram genom molnen och det känns som att det är först nu spelningen kommer igång på riktigt.
Under resten av showen radar hitsen nämligen upp sig utan avbrott: ”Du Får Göra Som Du Vill”, ”Under Ytan”, ”I En Annan Del Av Världen”, ”Vindarna” (i kväll med ett klassiskt hårdrocksskrik av Tommy Nilsson).
Tommy Nilsson är visserligen farligt nära att flumma bort många av sina låtar. Under ”Dina Färger Var Blå” anser han det lämpligt att jucka på Uno, och ”Allt Som Jag Känner” känns bara allmänt ofokuserad.
Som tur är tar han sig i kragen och lyckas få med publiken på kvällens första rejäla allsång i ”Öppna Din Dörr”.
Som extranummer bjuds vi på ”En Dag” och ”1985”, och sen känns det som att vi, precis som utlovat, fått allt vi vill ha. Olle Ljungströmcovern ”Kaffe Och En Cigarett” som Patrik Isaksson på förhand pratat om blir det visserligen inget av, och Anna Stadling är ersatt av Charlotte Berg (det kanske var allmänt känt? Jag hade i alla fall missat det. Hursomhelst gör hon ett helt anmärkningsfritt framträdande). Men det gör inte så mycket.
På det stora hela bjöd SommarSverige på en trögstartad show som tog sig under andra timmen. Att Uno, Tommy och Patrik tillsammans sitter på en duktig låtskatt av svenska popklassiker är uppenbart och publiken gick knappast därifrån besviken.