Det är knökfullt framför Galärscenen när Titiyo kliver på strax efter utsatt tid på lördagkvällen, och allting är som upplagt för en repris av bob hunds strålande gig kvällen innan. Men så blir det inte, inte ens i närheten.
Titiyo inleder, inte helt otippat, med ”Första Låten”, och det första som slår mig är hur låg musiken, och framför allt Titiyos sång, är. Och det är tyvärr ett problem som håller i sig under större delen av spelningen och agerar bromskloss för både drag och stämning.
Att ljudet läker väldigt mycket från Rarings gig i Potatiskällaren samtidigt, där volymen uppenbarligen är betydligt mer frikostig, gör inte saken bättre. Sällan har nog raden ”kan du höja volymen snälla” i ”Taxi” känts på passande.
Både mellansnack, en nedtonad ”Man In The Moon” och allsången i ”Longing For Lullabies” faller offer för ljudläckaget. Publiken närmast scenen verkar dock inte bry sig nämnvärt, och det är tänkbart att de inte drabbas på samma sätt som om man står lite mer i utkanten av publikhavet.
Titiyo blandar och ger av gamla dängor och nytt svenskspråkigt material från senaste plattan "13 Gården". Megahiten ”Come Along” bränns av förvånansvärt tidigt i setet och framförs i kväll i en tappning som mer liknar det senare materialet, och jag kan inte påstå att den blir bättre av det. Jag hade nog föredragit att höra den i något som låg närmare originalversionen.
Annars är det låtarna från ”13 Gården” som sticker ut mest, både i positiv och negativ bemärkelse. Mörka och suggestiva ”Du Tar Hand Om Honom” fungerar inte alls utan blir bara tråkig, men på ”Självantänder” får Titiyo och bandet till ett sväng som uteblir i många andra låtar.
Starkaste låten på ”13 Gården” är utan tvekan ”Drottningen Är Tillbaka”, och den visar sig även bli kvällens höjdpunkt. Hade hela spelningen hållit samma klass hade det blivit en solklar femma i betyg.
Tyvärr är så inte fallet och när extranumret ”Jag Lovar” drar igång är det betydligt glesare framför scenen än en timme tidigare.
Jag hade förväntat mig att den här spelningen skulle bli kulmen av årets Musikens Makt. Och jag ska inte säga att det blev platt fall istället, Titiyo är en überproffsig artist med både rösten och låtarna för att kunna få det här att lyfta. Men ändå gör det inte riktigt det, och det känns lite snöpligt.