LÄS EN INTERVJU MED ANNA TERNHEIM PÅ DUONOJE.SE
Första gången jag såg Anna Ternheim var för snart elva år sedan. Då satt hon bakom pianot, gömd i en huvtröja och spred mystik. Sedan dess har vi båda blivit äldre och jag har blivit lugnare. Men inte Anna.
Jag har sett henne några gånger under de här åren, men jag har aldrig sett henne så här.
Redan när Hours manglar igång märks det. Bodens Jonna Löfgren ("bandets rockstjärna" enligt Ternheim) smäller på trummorna (nå jävulskt) direkt och Charlotte Centervall ("den blonda faran") låter gitarren gnissla betydligt hårdare än på skiva.
Ljussättningen är fenomenal och förstärker låtarnas högsta punkter samtidigt som den sänker dess lägsta. En gång såg jag Bob Dylan ta några danssteg på scenen och det känns lika befriande att se Anna Ternheim släppa gitarren och gå fram till scenkanten under Only those who love som en freaking rockstar. Även Ternheim ser till att dansa denna kväll.
Flera låtar avslutas med våldsamma crescendon där framförallt Jonna Löfgrens energi kommer fram men som också skapar en dynamik som tar konserten till en ny nivå.
Ternheim blandar lugna stunder (ensam vid ett piano under Shoreline), med överraskande framträdanden (hela bandet runt mikrofonen och en akustisk gitarr i Summer rain) och rena rockfinaler (My secret kröns med utdraget pang pang). Ingen kan längre säg att Anna Ternheim är förutsägbar eller för lågmäld.
En släkting i publiken ropar: "Vi håller koll på dig, sköt dig" och visst gör hon det.
Hennes repertoar börjar bli tung vid det här laget och det är svårt att få in alla guldkorn från Only for the young bland gamla fina To be gone, The longer the waiting (The sweeter the kiss) och kvällens höjdpunkt What have I done.
I ett mellansnack berättar Anna Ternheim att hon kittat upp sig under dagen och dragit iväg på en joggingtur på den otroligt vackra isvägen, där hon blev ifrånsprungen av 65-plussare.
Men om hon fortsätter karriären på det här sättet kommer stjärnan sopa alla av banan när hon själv blir äldre.
Den här recensionen hade inte varit godkänd om jag inte lyfte fram supporten Viktor Olsson också. Ensam med gitarr och en änglaröst fick han hjärtan att bulta och beundrande suckar att flämta.
Han såg till och med ut att lukta jättegott. Vilken drömkille.