LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Fredagens show kickstartas med funkexplosionen ”Är Du Redo”, och det är en av få låtar där den sittande publiken faktiskt sitter ner. Resten av kvällen domineras av dans, allsång, brutalt sväng och hits. Massvis av hits.
Trots att många av låtarna har över 25 år på nacken känns det aldrig som någon nostalgishow. Dels för att det mesta av materialet är så pass välskrivet och dels för att Orup liksom har gått varvet runt. Hans hits från 1988-89 låter idag som om de lika gärna kunde ha släppts förra veckan.
Det är gitarr, bas, piano, trummor, perkussion, fiol, saxofon, trumpet och trombon, med totalt 12 pers på scenen. Och det är ett jävla drag från början till slut. Att Orup är förkyld märks inte av det minsta annat än i mellansnacken.
På ”Sjung Hallelujah” går han ner till publiken och lyckas för några minuter förvandla i ärlighetens namn rätt så trista Coop Arena till en pop-gospelkyrka. ”Nu skulle Carola varit här” utbrister han när hela publiken skrålar med i refrängen.
På ”Trubbel” blir Orup plötsligt ensam kvar på scenen, hänger på sig gitarren och river av ett solo som slår det mesta jag hört framföras på en akustisk gitarr. ”Som Isarna – När Det Blir Vår” framförs även den solo, med en reverbindränkt elgitarr som enda sällskap. Och i den här tappningen tar låten plötsligt form av en svensk kusin till ”Purple Rain”. Det är storslaget i all sin avskalade enkelhet.
Framåt slutet av ordinarie set drar Orup fram alla ess ur rockärmen: ”Magaluf”, ”Hellre Jagad Av Vargar”, ”Pojkarna På Rad”. Och vid det här laget står i stort sett hela publiken upp och dansar.
På första extranumret ”Regn Hos Mej” tar publiken hand om de två första verserna och det dansas till och med tryckare här och var framför scenen. Som avslutning bjuds det på en poppigare version av ”Stockholm”, och sen är det färdigt.
...trodde jag i alla fall. Publiken klappar in Orup och bandet ännu en gång, och när de första ackorden av ”När Vi Gräver Guld i USA” ringer ut i högtalarna vet glädjen inga gränser. Jag har aldrig någonsin varit på en spelning med så mycket allsång, och den gamla fotbollsdängan från 1994 är inget undantag.
Efter ytterligare en GES-låt (”En Jävel På Kärlek”) rundas kalaset av med finstämda ”Från Djursholm Till Danvikstull”.
Och jag kan inte säga annat än att Orup bjöd på en storartad kväll som undanröjde alla eventuella tvivel om vem som fortfarande är sveriges popkung.