Minuterna innan rundgången börjar tjuta i öronen vrålar en manskör "hoppa om du älskar Luleå". Och även om jag tänker att det är precis sådant här som gör att Robert Hurula har svårt att förlika sig med hemstaden är det talande för vad han skaffat sig för ställning här.
Hurula är stålverkstadens stolthet på musikscenen, och alla som älskar Hurula hoppar. Det är många.
När rundgången går över till musik (med rundgång) avfyras fyrverkerier, som ett kaxigt långfinger i den mörka natten
Men musiken exploderar ändå mer än det vi ser på himlen. Redan från början går huvudpersonen fram och tillbaka på scenen, han står bara still när mikrofonen tvingar honom till det.
Det är en femmannaeufori från första låt och gitarrerna slängs fram och tillbaka, upp och ner.
Efter fyra nummer öppnar han munnen för första gången mellan två låtar. Jag vet inte om hans "tack för att ni är kvar" är en hälsning till de som stannat i stan eller om han menar just nu. Om vi ska romantisera kring återkomsten väljer jag ändå det förstnämnda.
Det är inget snack om att det är en speciell kväll för bandet, Hurula och publiken. När ett pyro brinner av i publiken samtidigt som sångraderna "Utanför samhället" ekar och en snubbe blir nerbrottat av vakter tre meter från mig känns det som en bråkig symbios tar tag om Gültzauudden.
Jag blir fullständigt tagen av Skjut mig, Betongbarn och Om jag tänker alls. Hur speciell 22 är behöver jag väl inte ens nämna.
Jag har svårt att se vad som skulle kunna vara bättre den här kvällen. Låtarna känns fulländade och framträdandet är bland det bästa jag någonsin sett.
Efter att sista textraderna av Det är ok om du glömmer mig vrålats ut står Jonas Teglund, även han Luleåson, kvar och matar gitarr länge. När till sist resten av bandet återvänt vandrar Robert Hurula ut mot publikhavet och låter sig bäras av fansen längst fram.
Om det inte var tydligt innan blev det åtminstone det då. Stan bär honom i sitt hjärta vart han än går.
Och efter den här kvällen kommer han vara ihågkommen så länge många av oss lever.