Det är inte överdrivet mycket folk när Maja Francis kör i gång på Strandscenen. På förhand tänkte jag mig att den lite klubbiga pop som hon spelar kanske skulle göra sig bättre på Galärenscenen, att musiken inte skulle gå ihop med den vackra inramningen som Gültzauuddens strand utgör. Men jag hade fel.
När kvällens andra låt "Space invades my mind" går i gång så är det ganska uppenbart att inramningen snarare förstärker musiken.
"Det här är den finaste scenen jag någonsin stått på" meddelar Maja Francis i mellansnacket, och scenen är verkligen vacker. Speciellt så här dags när det börjar skymma, och med några båtar som puttrar förbi bakom den.
Tyvärr så framkallar framträdandet inte någon gåshud hos mig, men introt till "Last days of dancing" låter som något från tv-serien Twin peaks och i några sekunder är allt perfekt. Den känslan håller väl inte direkt i sig men då och då, framförallt i de lugnare låtarna, så är det mysigt.
Maja Francis är professionell. Hon utstrålar självförtroende och njuter verkligen av att stå på scenen. Med sig i kväll har hon en trummis och en keyboardist, kanske är det mest för att förstärka känslan av ett liveframträdande. För det känns faktiskt som att den här typen av pop gör sig bäst i hörlurarna. Det är som att det aldrig riktigt blir något extra. Ibland låter det drömskt och spännande i några sekunder men övergår snabbt till klubbmusik. Efter bara en halvtimme börjar konserten rundas av. Näst sista låten är en cover på Maria McKees legendariska powerballad "Show me heaven". Maja Francis framför den själv på eget vis. Med lite synthplinkande. Det är ett trevligt inslag och är en av få låtar som sticker ut. Sammanfattningsvis så är det en småmysig halvtimme, med en inramning som är i en klass för sig.