Till att börja med är det inte nämnvärt fler än tio personer som hittat till Örnässkolans aula denna småkyliga marskväll. ”Om nån av er i publiken känner ångest för att ni är så få så behöver ni inte göra det, jag är ju många färre”, säger Kalle Haglund.
Inte för att det märks på huvudpersonen att publiken är mer än gles. Kalle Haglund är en skicklig berättare, även om det ibland känns som att han slänger sig med onödigt pretentiösa ord. Det här är första gången överhuvudtaget som jag hör någon på fullaste allvar använda ordet ”spädbarnsvomeringar”. Å andra sidan beskriver han sig själv som ”en förhållandevis pretentiös poet”. Ett påstående jag inte tänker säga emot.
Jag vet faktiskt inte om jag skulle kalla den här föreställningen för komedi överhuvudtaget. Det Kalle Haglund ägnar sig åt är snarare någon form av blandning av teater och manusbundet filosoferande, med en odefinierbar ängslan och vilsenhet som någon slags kärna. Han tar hoppsasteg i stora åttor över scenen för att ”skjuta in ny energi i en till synes döende föreställning”. Och det fungerar onekligen som någon slags nystart varje gång han gör det.
Kalle Haglund bjuder på en del självinsikter som man kan känna igen sig i, men oftast utan någon egentlig komisk poäng mer än just själva egenkänningsfaktorn. Det småskrattas visserligen i salen med jämna mellanrum, men materialet vi får presenterat för oss känns som att det mer är till för att få oss att tänka och på sin höjd småle än få oss att brista ut i gapskratt.
Kalle Haglund framstår mest som en filosofisk kompis med glimten i ögat som då och då råkar få ur sig något smålustigt. Betraktelser ur ett ganska ordinärt liv som medveten småbarnsförälder, tankar om varför vi gör som vi gör. Både stort och smått. ”Allt levande på jorden är bara en nyans av allt som levt förut” blandas med ”Sitt inte på bollen, den blir äggig”. Det känns som att alltihop ska leda till någon slags storslagen poäng. Men det gör det aldrig.
”Sanningen är en dramaturgisk efterkonstruktion”, säger Kalle Haglund innan han tackar för sig, och det har han kanske rätt i. Sanningen ikväll är att Kalle Haglund gör sig bra på scenen. Han har onekligen en del hyfsat intressanta funderingar och man lyssnar på vad han har att säga. Men särskilt roligt blir det aldrig.