LÄS MER OM KIRUNAFESTIVALEN PÅ DUONOJE.SE
Jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket folk på plats för Ronny Eriksson & Ramblin´ Minds, det är flera hundra framför scenen och jag får höra talas om folk som rest långt för att se konserten.
Det är klart, de har spelat tillsammans sedan 1993 och har väl hunnit dra på sig en hel del fans under åren.
När jag ser mig omkring i publiken är det ändå tydligt att det inte är under de senaste årtionden som fansen strömmat till. Medelåldern är hög och det är en del som, på halvskakiga ben, tar sina första tveksamma danssteg – på väldigt länge.
Och det svänger så där lagom mycket. Det är inget fel på samspelet – tvärtom – Ramblin´ Minds är oerhört tighta och felfria. Till och med när Mats Dahlberg gästar låter gitarrduellen med Leo Holmberg ryggradsnötta.
Det här gänget kan lira.
Men med Ronny Eriksson blir det väldigt mycket Ronny Eriksson och musiken får stå i bakgrunden. Som bäst låter det under "punklåtarna" där den tunga bluesen får fart, när dragspelsbluesen och vemodsstampet lyfts fram är det i stället texterna – och Ronny Eriksson – som tar över. Precis som mellansnacken.
Frontfiguren är en mästare på att snacka, det vet alla, och till hans historier om tysken som skulle bryta sig ur Lars Törnmans knut, rulltrappeåk i Stockholm och sprutor i manliga cellkroppar går det inte att hålla sig för skratt.
Han föreslår att Kirunaborna ska flytta till Portugal om de ändå ska flytta från stan och majoriteten av publiken har säkert redan tänkt tanken. Han säger att det är skönt att bo i Norrland där framtiden kommer lite senare och åskådarna håller nog med. Annars hade de inte stått här.
Men historien framför sig.