20 minuter efter utsatt tid kör gotländska trion Pascal igång. Det är knökfullt i Potatiskällaren och full fräs direkt. Mullrande bas, skrikig, skränig och stökig gitarr och så en trummis som slår så hårt som en.. ja som om ifall en elefant hade kunnat spela trummor.
Första låten är "Stort och vackert". Passar sig utmärkt. Det är en käftsmäll. Stämningen är hög och i tältet känns det äntligen som att det är festival. Vi hade lika gärna kunnat vara på någon skitig bar. Pascal spelar högt. Jävligt högt. Men det behövs. Det svänger verkligen och mina läppar börjar forma sig till något slags leende. Gott betyg!
Trots att de flesta av Pascals låtar är rätt deppiga så blir jag glad av dem. "Jag vill ju bara" är en fantastisk låt. Rock på svenska blir inte bättre än så här. Bandet är som gjort för Potatiskällaren. När bandet inleder "Caddillac" börjar hela publiken gunga.
Men medan mina tankar svävar iväg och jag funderar på hur en sådan här spelning ska kunna beskrivas med ord så börjar folk gå. En efter en. Helt plötsligt är det halvfullt i tältet. Vad har hänt? Jag fattar ingenting. Men så kommer jag på det! Bob Hund har börjat spela på Galärenscenen! Eftersom Pascal började spela 20 minuter efter avsatt tid (inte deras fel) så har speltiderna på de två scenerna krockat. Det är hemskt tråkigt.
Från att ha varit ett smockfullt tält med ett magiskt bra rockband på scenen så står det efter några låtar bara ett trettiotal personer kvar och kollar. Men vi som är kvar har tur. Pascal skiter fullständigt i det där. Dem kör på. För fullt.
Trummisen Mimmi Skog har ett sparsmakat trumset. Två cymbaler, virvel och någon puka. Men hon slår allt vad hon kan på allt samtidigt, i nästan varje låt. Mäktigt.
Tyvärr kan jag inte göra som Pascal och strunta i att publiken blivit avsevärt mindre. Det stör mig. Det tåls att tänkas på till nästa år, att ha utrymme i spelschemat för sådana här saker.
Efter sista låten står ett tjugotal personer kvar framför scenen. De är frälsta. Vill ha mer. Applåderar allt vad de kan och skriker. Ger sig inte. Pascal har gjort sig förtjänt av hyllningarna. De gör till slut ett extranummer och spelar som om det fortfarande vore knökfullt i tältet. Briljant.