Men på utsatt tid kliver Julia Vero och hennes två vapendragare upp och drar utan några krusiduller igång showen. Inledande Leave It All Behind är en bombastisk sak som, liksom det mesta Julia Vero har att bjuda på, känns som formgjuten för radio. Det uppstår en något underlig känsla av att höra den framföras inför typ fem personer, mig själv inräknad.
Det enda jag hört med Julia Vero sedan tidigare är hennes cover på Ebba Gröns Die Mauer från den patetiskt usla ”hyllningsplattan” Tyst För Fan. Titeln anspelar mest troligt på den tanke som uppstår när man lyssnar på i stort sett varenda låt på plattan. Men det är en annan historia, Die Mauer ingår hursomhelst inte i kvällens set, och lika bra det. Jag skulle tippa på att de flesta Musikens Maktbesökare inte hört någonting alls.
Egentligen är det här ganska intetsägande musik, så kallat radioskval. Men Julia Vero gör det under omständigheterna bra och det är snarare Luleborna än artisten själv som behöver skämmas för att uppslutningen är så dålig. Visserligen ansluter fler och fler människor ju längre spelningen lider, men med tanke på att den bara består av sex låtar och pågår i ungefär 20 minuter så är det dags att runda av i samma veva som det samlats tillräckligt mycket folk framför scenen för att det ska vara värt att spela överhuvudtaget.
Låtarna betas av i snabb takt och jag får en känsla av att Julia Vero mest bara vill ha det här överstökat. Avslutande Hollow och How Does It Feel? är de klart starkaste låtarna. Speciellt den sistnämnda som har en mörkare ton än det övriga materialet och känns som den solklara hiten. Men när hon säger ”jag ser fram emot Amason senare på den här scenen” i ett av de väldigt sporadiskt förekommande mellansnacken förstärker hon känslan av att det här egentligen knappast kan räknas som en fullgod spelning utan mer som en uppvärmning inför något större.
Det ironiska med det hela är att Julia Vero lika gärna hade kunnat dra 500 pers, om någon av hennes låtar hade hunnit spelas lite mer på radio. Nu är så inte fallet och resultatet blir därefter.
Allt som allt gör Julia Vero ett bra framträdande, men publikbristen och den tidiga speltiden sabbar stämningen, och lite mer material hade verkligen inte skadat. Men nästa sommar kan det mycket väl vara så att halva Luleå står och sjunger med i varenda låt Julia Vero har att erbjuda. Alternativt är det ingen som minns att hon någonsin existerat.