Tove Styrke är en av få forna Idol-artister som någorlunda lyckats ta sig ur programmets skugga. Bland annat listade New York Times hennes som en av 2011 års mest intressanta artister, och idag känns det som att väldigt få förknippar henne med programmet (där hon för övrigt slutade trea).
Och en sak ska sägas om Tove Styrke, hits är inget hon lider någon nöd på. Till och med de låtar som inte är hits känns som hits. Under de dryga 45 minuter hon står på scenen blir det aldrig dåligt. Bara det faktum att hon bränner av ”Borderline” redan som andra låt säger en hel del om vad hon har att ta av. Att hon väljer att köra på i stort sett helt utan mellansnack kan man välja att se som antingen effektivt eller lite tråkigt. Själv lutar jag åt det senare.
Å andra sidan hinner hon med säkert 2-3 låtar extra tack vare sin ovilja att tomprata med publiken. När hon väl säger något, vilket händer cirka fyra gånger, är det saker i stil med ”så här långt norrut har vi aldrig varit” eller ”det här är en låt om en samurajpojke som är jättedålig på att vara samuraj”. Inga brandtal direkt, men det hade nog ingen förväntat sig heller.
Så långt allt väl. Framför allt fyra år gamla ”High And Low” känns väldigt stabil, även om den hade mått ännu lite bättre av mörker istället för ljus Norrbottenskväll. Oavsett om man gillar den här sortens radiopop eller inte så går det inte att förneka att det är en bra låt.
Men. Det finns ett stort men. Alltihop känns väldigt opersonligt. Tove och ”bandet” (en trummis och en gitarrist) framstår mest bara som dockor på scenen. Emellanåt undrar man om det här överhuvudtaget ens är live. Och nämnda avsaknad av mellansnack gör inte saken bättre.
Tove Styrke har låtarna och rösten, det kan ingen ta ifrån henne. Men, med risk för att låta taskig, frågan är om arrangörerna inte lika gärna kunde använt sig av valfri streamingtjänst och dragit på en Tove Styrke-playlist på random i högtalarna istället och skänkt gaget till att rädda världens tigrar eller något. För merparten av publiken, som blir glesare och glesare ju längre spelningen lider, hade det nog inte gjort någon större skillnad.
Låtmässigt är det här minst en trea i betyg, men som liveuppträdande kan det omöjligt bli tal om mer än en tvåa.
LÄS MER OM LULEÅ HAMNFESTIVAL:
Recension: Kitok kör på rutin – och lyckas
Linda Pira i Luleå: "Jag känner ansvar för hiphopen"
Recension: Oh Jonathan misslyckas med att engagera
Recension: Vi reser en midsommarstång för Kalle Moraeus
Artistintervjun: Cleo ställer Tove Styrke mot väggen
Så spöade Tove Styrke skiten ur Duo Nöje
Cleo vill lyfta blicken – norrut
Recension: Okej blues med Ida Sand och Ola Gustafsson
Recension: Cleo röjde trots dåliga förutsättningar