Det var alltså här, lördag den 27 juni, som jag insåg att jag blivit gammal.
Norlie & KKV får Kiruna att koka och asfalten att gunga. Unga, fräscha människor hoppar i takt och formerar den tätaste skogen av händer jag sett på hela festivalen. Det är så här en festivalpublik ska vara och stämningen gör mig glad.
Men sedan börjar ryggen värka och jag börjar fundera över om jag betalat räkningarna.
Dagens ungdomar älskar det här, men prioriterade bort många av festivalens tidigare höjdpunkter. Jag blir så trött.
Jag fattar att det är lätt att fastna för de trallvänliga låtarna och att det måste vara skönt att få röra på de pigga benen genom att hoppa med vänner.
Men två rätt stela snubbar med lena tuggummistämmor får bara den här gubbens huvud att skaka på sig.
Det är en rätt menlös tonårspophiphop som inte ens levereras med särskilt stor entusiasm.
Nä, det är dags för farbror att tänka på refrängen.