Jag hade aldrig hört talas om Klas Hallberg tidigare, men trots det räknar jag till över 160 personer i varierande åldrar som infunnit sig i Lilla Salen denna småkyliga måndagskväll. Mitt på scenen står, förutom Klas Hallberg själv, en ledstång. Det tar ett tag innan man förstår vad den gör där, men den visar sig ha en ganska central roll i hela föreställningen.
Klas Hallberg värmer upp publiken med några väl valda Skellefteåskämt. Han är rolig. Emellanåt väldigt rolig. En kvinna på första raden formligen skriker av skratt när vi bara hunnit några minuter in. Klas Hallberg ägnar sig åt vardagsbetraktelser. Han skojar om kommuners slogans (”Det är inte riktigt fördel Boden längre va?”) och om när man har bråttom och hamnar bakom en ”gubbe med keps” i trafiken och bestämmer sig för att göra en omkörning med livet som insats. Det är igenkänningsfaktor på hög nivå. Och, viktigast av allt, alltihop har i slutändan en övergripande poäng.
Föreställningens innersta kärna består av konflikten mellan ”den inre projektledaren” och ”den inre indianen”. Den moderna människans underliga besatthet av att skapa ledstänger i livet att krampaktigt klamra sig fast vid. Och där kommer tidigare nämnda ledstång in i bilden. Projektledaren som vill något helt annat än människan egentligen vill. Det är projektledaren som får en person att bli whiskeyconnoisseur fast han egentligen, innerst inne, bara vill dricka Baileys.
– Ju mer prestige, tid och pengar jag investerat i min ledstång desto mindre är risken att jag någonsin kommer ifrågasätta den, säger Klas Hallberg.
En stor del av föreställningen går ut på att på olika sätt förklara och gestalta ovan nämna mening. Det handlar om allt från att ringa och skälla ut lokalradion för att trafiken står stilla och att bygga veranda runt friggeboden istället för att ta tag i de verkliga problemen till att dricka sitt eget urin varje dag i tio år. Att på fullt allvar fråga sig själv ”var är mittenkisset?”. Alltihop exempel på "när den inre projektledaren får hybris".
Och poängen med det hela är att man nog ska lyssna mer på hur man mår och vad man verkligen vill, än att in i döden klamra fast vid något man fått för sig får en att må bra. Att lyssna på den inre indianen.
Klas Hallberg visar sig vara något av en mästare på att slå huvudet på spiken. Det är humor med ett högst allvarligt budskap. Han vill att vi, som han själv säger, ska ”skapa nya levnadsregler utan att fastna i dem”. Och trots att alltihop utmynnar i en och samma poäng så lyckas han hålla tempot uppe med en mängd roliga anekdoter. Delvis känns det som att han bara pratar på, helt utan att följa något manus, på ett positivt sätt. När jag lämnar Kulturens Hus har jag, precis som utlovat, fått mig både en tankeställare och ett gott skratt.