LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Vad ska man säga? Visserligen är det knappast ens meningen att Sean Banans musik ska vara bra i ordets rätta bemärkelse, men "Sean den förste Banan" är definitivt ingen värdig arvtagare till banantronen. Där Electric Banana Band först och främst lägger fokus på låtarna lägger Sean Banan den istället på allt annat.
Ja, jag vet att det här riktar sig till barn och inte till en surgubbe med armarna i kors som jag själv, men lite mer än såhär tycker jag faktiskt man kan begära. Det blir såklart ”Skaka Rumpa”, ”Sean Den Förste Banan” och ”Copacabana”, men mest innehåller Sean Banans uppträdande snack, en jävla massa snack.
”DJ Hannes” tränar allsång med publiken i tio minuter, Sean Banan halvsnuskskämtar om alla mammor, pratar i en jättestor mobiltelefon och rider på en enhörning. Han pratar lite om att följa sina drömmar också, och det är väl bra. Emellanåt drar han till och med av en låt, inte sällan på temat rumpor och/eller bananer i olika former. Suck.
Visst, många av barnen älskar det uppenbarligen, Sean Banan lyckas få med sig publiken som både hoppar, sjunger, skrattar och tjoar. Det här med publikkontakt bemästrar han fullt ut. Och historien om hur han hämnades på sin barndoms mobbare genom att få deras barn att köpa hans skivor 20 år senare är faktiskt riktigt bra.
Men att folkmängden framför scenen minskat drastiskt redan efter halva showen talar ändå sitt tydliga språk. Sean Banan kan vara småkul i små mängder, men att stå och titta på honom i en timme är minst sagt utmattande, oavsett om man är en brun eller grön banan.