Tidigare konserter i Luleå, den på Musikens makt för ett par år sedan, eller den utsålda turnéavslutningen i stora salen samma år. Båda de konserterna hade känslan av en slags hemvändarfest. Hitsen ville aldrig ta slut, och inte de lokala gästartisterna heller. Det fanns också en storslagenhet som kvällens konsert inte lider av.
Ikväll är det de nya låtarna som får ta plats, och det syns inte till någon gäst så långt ögat kan nå. Är jag till och med lättad över att vi inte fick några gästinhopp? Jag tror det. För jag får samma känsla som när jag såg de på Webster hall i New York. En koncentrerad och väloljad klubbakt som bara idoga turnerande kan svarva fram – utan krusiduller.
Det är som om Movits vill visa Luleåborna vad för slags show det är de turnerar med ute i världen.
De dryga 70 minuterna är koncentrerade till bara det viktigaste. Och när Movits jobbar med färre råvaror är de som bäst. Energin, rappen, svänget. Det räcker så otroligt långt.
Det ständiga extranumret "Äppelknyckarjazz" börjar emellertid utvecklas till deras "Satisfaction". Det bekanta genombrottsriffet som aldrig vill överge konserterna. Men fan fasen gör det, man kan väl gå lite tidigare? Plugga i lurarna och lyssna på "Waterloo" en gång till, och höra när Johan Rensfeldt rimmar Levis med seig heils.