Inför kvällens gig lovade Movits att överträffa vinterns dubbelmacka på Kulturens Hus, två spelningar som i sig utlovades bli, och blev, de bästa gruppen någonsin gjort i Luleå.
Tyvärr var jag inte där då så jag kan inte svara på om de uppfyllde sitt löfte även den här gången, men en sak är säker; Movits! vet vad de gör och de gör det jävligt bra.
Redan innan de klivit på står stora delar av publiken och skanderar ”Movits!” framför scenen. Inledande ”Vi Kommer Aldrig” dö sitter som en smäck och lägger ribban för resten av spelningen.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det men Movits har till och med större publikstöd än fjolårets hemmahjältar Raised Fist. Det här med att man inte kan bli profet i sin egen hemstad är helt uppenbart bara skitsnack. Movits har Luleå Hamnfestival som i en liten ask från början till slut.
Redan som fjärde låt får vi bandets signaturmelodi ”Äppelknyckarjazz”, och nu går fansen närmast scenen bananas på riktigt.
Men det tar inte slut där. Efter ”Waterloo” och en känga till en viss svensk partiledare stämmer publiken upp i spontan ”Movits!”-kör igen, innan de kastas in i ”Na Na Nah!” och allsång utbryter i det dansande folkhavet. Bandet lyckas till och med klämma in ett litet jam innan sista refrängen. Snyggt.
Men på det stora hela är det låtarna från senaste albumet ”Dom försökte begrava oss, dom visste inte att vi var frön” som sticker ut mest. ”Placebo”, ”Luften Är Fri” och avslutande ”Dansa I Regnet” är alla tre bland det bästa de här tre gossarna gjort.
Bland det bästa säger jag, för det allra bästa måste väl ändå vara senaste singeln ”Självantänd”? ”Det kändes som det kvalificerade in som en sommarlåt” säger Johan Rensfeldt efteråt, och det kan man knappast ha några invändningar mot.
Helgen har inte ens börjat och det är två dagar kvar av festivalen, men jag misstänker att Luleå Hamnfestival i och med Movits spelning drabbats av vad man skulle kunna kalla för en musikalisk prematur ejakulation.