Inför hans senaste skiva meddelade Mikael Wiehe att det varit en dröm att släppa en stråkburen skiva sedan han hörde Elvis Costellos Juliett Letters första gången. Wiehe har alltid spännt bågen textmässigt. Både politiskt, och i sin mission att översätta Dylan så ofta han kan. Ring I Alla Klockor som hans senaste skiva heter är emellertid ingen svensk Juliet Letters. Det är en samling av Wiehes gamla låtar som omringar en översättnign av Bob Dylans Ring Them Bells. Den är tyvärr lika spännande som ett glas vatten – och då förutsätter jag att vi alla är överrens om att Juliett Letters är ett synnerligen delikat årgångsvin i sammanhanget.
Live är Wiehe förstärkt med samma stråkkapellet, Christer Karlsson på klaviatur och Luleås egna Ola Gustafsson på gitarr. Upplevelsen är starkare live, men ljudbilden är fortfarande märkligt tunn. Det låter aldrig illa, men arrangermangen tillför heller ingenting till låtarna.
Wiehe står mestadelss vid mickstativet utan gitarr, "I fin kostym" som han själv säger, precis som hans hjältar Bob Dylan och Leonard Cohen gjort på ålderns höst. Han gör rollen bäst i Som Ett Andetag, som han skrev till Monica Zetterlund. Jazzen fyller stora salen och publiken applorderar Ola Gustafssons gitarrsolo.
Mellansnacket är som vanligt en cocktail av historieundervisning och annakdotiska berättelser. Mot slutet berättar han om när han såg Leonard Cohen i Köpenhamn 1973. Wiehe menar att Leonard Cohen var så bra att han inte behövde bandet eller kören han hade med sig på den konserten, låtarna stod på egna ben. Det samma gäller Mikael Wiehe på kulturens hus 2016.