Efter att ha klivit upp ur en likkista iklädd någon sorts utmanande dräkt med stora vingar ställer Mia Skäringer sig med ryggen mot publiken i Kulturens hus och tar av sig. När hon vänder sig om har hon bara trosor och vad hon själv kallar för två upptinade kycklingbröst från Eldorado.
”Äh, ni har väl sett mig förut – det är inget att spara på”, säger hon och publiken skrattar.
Mia Skäringer har gjort sig känd för att bjuda på sig själv i alla former. Att ställa sig halvnaken inför en fullsatt sal är ett sätt, att blotta hennes inre ett annat. Och under söndagen gör hon allt.
Det är lätt att nöja sig med att konstatera att hon är jäkligt roligt, men föreställningen är mycket mer än så. Hon får publiken att skratta non stop med hennes igenkänningsskämt och fräcka sanningar – som i mångt i mycket innehåller en djup svärta.
Hon gör en klockren utläggning kring hur knäppt det hade varit om hon som kvinna gjort ”Jackass”-program med ett bilbatteri i klittan, men blottar samtidigt det sjuka i att män kommer undan med samma sak.
Hon skämtar om hur hon är en handelsresande i sitt eget hem och sover i olika barnsängar med gossedjur som kudde, samtidigt som det blir tydligt att hennes sambo prenumererar på ”sin ” sängplats.
Hon drar ner skratt då hon modigt berättar om hur hon vaknat upp naken med tamponger i rumpan i en främmande säng, när den svarta verkligheten kring hennes osäkerhet och bekräftelsebehov gjort att hon hamnat i den utsatta situationen.
Trots att det mesta Mia Skäringer pratar om bäddas in i komiska sammanhang, med hennes skickligt spelade skratt som ackompanjemang, finns det ett stort allvar där. Ett allvar jag hoppas publiken tar med sig.
Hon pratar om en ensam far med alkoholproblem, om sitt dåliga samvete, om att vara en ”halvtjock pojkflicka” som barn, att inte hitta plats för sina egna grundläggande behov och kvinnlig ångest.
Hon är väldigt rolig. Men det bästa är att hon lyckas göra det med ett sådant allvar i grunden.
När hon blottar sig själv, fysiskt och psykiskt, gör hon det som en symbol för många andra kvinnor. ”Avig Maria” är inte något helgon, men hennes predikan är värd att lyssna på.
Att hon är en väldigt skicklig berättare, komiker och ögonöppnare visste jag redan. Vad jag däremot inte visste var att hon dessutom är en riktigt duktig sångerska.
Under föreställningen radar hon upp flera pricksäkra sångnummer uppbackad av Stefan Sporséns skickliga band. Håkan Hellströms ”Du kan gå din egen väg” får mig att stampa takten och avslutande klassikern ”Halleluja” är en ren njutning.
Innan hon öppnade munnen första gången trodde jag att det skulle vara ytterligare ett humoristiskt blottande av någon personlig brist. Men i stället sätter låtarna en allvarlig ton, vilket är nog så viktigt.
Mia Skäringer visar att hon är grym på många sätt, trots att hon själv brottas mot sin egen självbild.
Hennes nakna föreställning blottar inte bara hennes inre. Det blottar också många av problemen vi, och framförallt kvinnor, lever med varje dag.
Det är naket – på ett väldigt tänkvärt sätt.