LÄS FLER RECENSIONER PÅ DUONOJE.SE
Vem har inte drömt om att hamna på någon skön fest med stora musiker, gitarrer och spontan sång? En fredagskväll med goda vänner, anekdoter från framgångsrika karriärer och lägereldsversioner av favoritlåtarna över ett glas vin. En sådan historia som kollegorna knappt tror på när du triumferar med den på måndagens morgonkaffe.
Och plötsligt händer det.
Kvällen i Kulturens hus var unik på många sätt.
Efter att Tomas Andersson Wij haft Mauro Scocco och Andreas Kleerup som gäster i sin show bestämde sig trion för att göra några spelningar tillsammans och Luleå blev en av få utvalda orter.
Att se tre av landets främsta tillsammans på scenen är unikt. Herregud, bara att se Mauro Scocco på scenen är unikt i sig (efter 25 års frånvaro).
Andersson Wij inleder kvällen ensam med sin "Blues från Sverige", sedan blir ingenting sig likt.
Vi får följa med när han, tillsammans med Kleerup, bjuder på "Thank God for sending demons" berättar om uppkomsten bakom "Longing for lullabys" och drar uppenbart icke inövade mellansnack. Och det är så där magiskt som vi bara drömt om att det ska vara på fest med stjärnor.
Andersson Wij föreslår att någon tjej i 25–50-årsåldern ska visa Kleerup runt i Luleå och blir sedan orolig över att han säger saker han kommer ångra.
"Jag tror ingen hör vad jag säger ändå. Jag bad om att få Helge Skoog som speaker på Så mycket bättre", svarar Kleerup.
Det är unikt för att ingenting går på rutin. "Varm sjö" saknar text, gitarrerna är ostämda och "These two days will last forever" plockas fram ur skjortärmen (läs munktröjan). Sådant ser vi inte ofta i Kulturens hus och hade någon turnégnuggare gjort samma misstag hade jag sågat det. Nu njuter jag i stället och väntar spänt på vad som ska hända i nästa låt, i nästa mellansnack.
Musikaliskt är det ibland briljant och ibland bara okej. Men det är skit samma – det ska vara ojämnt, så är det på fest hos stjärnorna över ett glas vin.
Efter pausen kliver så Mauro Scocco upp på scenen och när han sjunger "Jag saknar oss" antecknar jag darrigt "jag har saknat dig".
Att han även saknar gitarrtekniker och text till "Sex fot under" gör – så klart – ingenting. Scocco är en strålande musiker och med sin röst blir han festens stora trubadur (Kleerup blir den avslappnade sköningen och Andersson Wij blir rödvinstänkaren som vill prata om pappa-son-relationer).
Tiden går, klockan blir mycket, men ingen vill lämna festen. Publiken ropar in musikerna två gånger, andra gången efter att ha fått både Me and my armys "The only one" och "Himlen runt hörnet" framförd av hela trion. Kleerup river av Ramones "I wanna be sedated" och till slut är det bara Tomas Andersson Wij kvar.
Han lämnar oss med Ulf Lundells "Diamanter" och en känsla av att vi har varit med om något unikt. Jag vill inte vara sådan, men ... kvällar som den här kommer inte åter.