Senast jag såg Magnus Ekelund, eller Kitok, var när han fortfarande uppträdde under eget namn. I Brian Jones-frisyr, Sgt. Pepper-inspirerad jacka och svart smink framförde han tungt Broder Daniel-influerad indiepop. Publiken bestod av typ 20 pers. När han nu intar Luleå Prides scen några år senare har han förvandlats till en kepsprydd hiphopare som rappar kaxigt om, för det mesta, sig själv. Framför scenen står, ja står, hundratals personer, och många av dem kan texterna till låtarna.
I min recension av MaxidaMäraks framträdande på samma scen tidigare under kvällen skrev jag något i stil med ”om publiken inte kommer till dig får du komma till publiken”. Och det är exakt vad Kitok har gjort. Fast där det i MaxidaMäraks fall innebar att bokstavligt talat ge sig ut i publiken, betyder det när det gäller Kitok att han helt och hållet bytt stil.
Inget fel i att återskapa sig själv artistiskt, Magnus Ekelund är långt ifrån den första som gjort det. Man kan välja att ta det med en klackspark och försöka se det "coola" i det hela. Men det är svårt att totalt byta både spår och image och samtidigt behålla någon slags trovärdighet. Eller är det så att herr Ekelund helt enkelt bara driver med oss? Det är ärligt talat lite oklart. Jag kan inte komma ifrån känslan av att både han och vapendragaren Erik Zetterlund bara har klätt ut sig. Magnus Ekelund studsar vant omkring på scenen, han har publikkontakt och kan alla de rätta movesen. Framträdandet i sig är det inget större fel på. Men när han rappar om att efterfesten ”börjar klockan fem och slutar i arresten” så tror jag honom inte. Jag tror inte det blir någon fest överhuvudtaget.
Alldeles för ofta hamnar Kitok farligt nära någon slags Sean Banan-hiphop, och en del av refrängerna har den dåliga smaken att vara både sliskiga och tjatiga på samma gång. Men publiken jublar. Det är det här de vill ha, inte nån deppig gammal poprockare eller såsig singer-songwriter. Lagom lättsmält hiphop med poprefränger och lite party party ska det vara. Och ur det avseendet så levererar Kitok. Jag tror inte att många gick besvikna från spelningen.
Och jag måste erkänna. På vägen hem från Stadsparken efter spelningen var det en sak jag inte kunde få ur skallen; ”Paradise Jokkmokk”. Där har Kitok lyckats få till en klockren refräng som är kletigare än Karlsons Klister. Men sen har den också nästan exakt lika många Spotifyspelningar som Markoolios ”Vi drar till fjällen”.