Tänk vad roligt att Jill Johnson läser Duo Nöje. Hon har lyssnat på allt jag kritiserade henne för efter krogshowen på Kulturens hus i början av året.
Då skrev jag att hon borde uppträda som den countrydrottning hon faktiskt är och inte ödsla massor av tid på att dra fräckisar och anspela på en image som sexsymbol.
När hon öppnar Hamnfestivalen på torsdagen är hon snabb på att berätta att hon blivit "trött på sig själv" och inte tänker bjuda på några "korta kjolar och långa monologer om sig själv".
Nu är fokus på bra musik och enligt Jill Johnson betyder det country. Jag håller med.
Under den dryga timmen vid Norra hamn är det uteslutande country och americana som spelas upp och publiken verkar vara rätt nöjd med det. Jill Johnson har nog banne mig lärt svenskarna att gilla den här typen av musik.
När jag blundar och låtsas som att det är en varm och härlig sommarkväll kan jag inte tänka mig en mycket bättre start på festivalen. Många människor har samlats i regnet för att se denna folkkära artist och fira in sommaren (?).
Jill Johnson sjunger väldigt bra och för de som förespråkar hennes nya roll som countrydrottning är det här en toppenkväll. Trots att många av låtarna denna kväll inte riktigt är värdiga en drottning.
Absolut bäst är starka extranumret Better than me, det är en relativt ny låt som Jill Johnson garanterat kommer bära med sig under resten av sin countrykarriär. För nu kör vi väl på det här va?
Annars är låtar som Rhythm guitar, The chill och The sound of leaving tillräckligt bra för Broadway i Nashville. Men inte Grand Ole Opry.
Men vad ska jag då klaga på den här kvällen?
Att skriva vädret känns lite för mainstream, däremot kan jag klaga på allt vad vädret bär med sig. Vi kan börja med paraplyer.
Det måste ha känts konstigt för Jill Johnson att stå på scenen och blicka ut över ett hav med färgglada fläckar. Inte en människa så långt öga kan nå. Men däremot en jävla massa utfällda paraplyer.
Att jag klagar på paraplyer är inte heller särskilt coolt, men när det gör så att hälften av publiken inte ser scenen på grund av någon reklamlogga eller neonfärgad blaffa som stör sikten kan jag inte hålla mig. Till och med artisten själv klagade lite försiktigt på att det kan vara svårt för folk att se för alla paraplyer. När de dessutom gjorde så att ingen hade två lediga händer över för att applådera och stängde in publiken så att ingen allsång hördes gör det inte saken bättre.
Att så många paraplyer ändå hittat ut i kvällen den här kvällen är ett tecken på att hon är väldigt omtyckt. I vått och torrt.
Vad är det vi brukar säga? Det finns inget dåligt väder, bara onödigt stora skydd för regnet.