”Minns ni Yngve Stoor?” frågar Kalle Moraeus publiken och får ett rungande ”Jaaa!” till svar. Mer än så behöver vi inte gå in på publikens medelålder ikväll. Det är hur som helst av mindre betydelse. Showen ”En Dalmas i Storstan” är inget som jag tror att särskilt många under 30 har något större utbyte av. Tillsammans med sitt femmannaband Hej Kalle bjuder Kalle Moraeus på en underhållande afton med folkmusik, rock ’n’ roll, schottis, hawaiimusik, anekdoter, berättelser och en hel del annat.
Efter en något loj inledning där huvudpersonen inte känns riktigt varm i kläderna så tänder det till en aning när han får berätta om sin katt Benny hemma i Orsa. ”Han är inavlad, men då har han ju kommit till rätt by i alla fall. Det är inte för intet som man bara är en och sextio lång”. Vi får också höra om den bestämda ex-frun Aanita och en bortglömd tvåårig bröllopsdag. Och om Kalles tid som raggare: ”Jag har slutat med brylcreem för jag hörde att man kan få håravfall av det. Det var tur att jag hann sluta i tid”. Det här är såkallad ”pappahumor” på hög nivå, and I like it.
Mellan alla små lustigheter spelas det också musik. Och vi kan börja med att konstatera en sak; Kalle Moraeus är ingen stor sångare. Fast med hjälp av sin charm lyckas han ta sig runt det problemet ganska smärtfritt. Men det är i de instrumentala låtarna som Kalle och bandet är som bäst. Det spelas på gitarr, fiol, munspel, dragspel, diverse träblås, kontrabas, trummor, steelgitarr och gud vet vad mer. Till och med ett gäng knivar åker fram när det är dags för "finsk knivdans”. Moraeus briljerar på fiolen och gör inte direkt bort sig när gitarren åker fram heller. Men träblåsvirtuosen PälleGrebacken ligger ofta farligt nära att stjäla showen med sin arsenal av flöjtar och pipor.
I ett av mellansnacken får vi veta att Kalle Moraeus faktiskt blev svensk mästare i luftgitarr på 80-talet, varpå han berättar att han lovat sig själv att aldrig mer spela luftgitarr. Men innan man ens hunnit bli besviken så bränner hela bandet av en ”luftlåt”. Sex fullvuxna män som står på scenen och jazzar loss på luftgitarr, lufttrummor, luftsaxofon, luftpiano, luftbas och luftcongas. Mitt femton-, eller för all del, tjugoåriga jag hade spytt på det här. Men där sitter jag nu och kan inte hålla mig från att fånle. När Moraeus och keyboardisten Anders Lundqvist lite senare kommer ut på scenen och dansar ”tvillingdans” som tvillingarna Penelope och Clementine White, iklädda klänning och peruk så slår det nästan över och blir löjligt på fel sätt. Men bara nästan.
Kalle Moraeus och bandet bjuder på en show man blir glad av. Att sången haltar och att de låtar som faller under kategorin ”rock ’n’ roll” känns lite trötta gör på det stora hela inte så mycket. Men Kalle Moraeus är som bäst när han håller sig till att spela folkmusik och dra lustiga anekdoter ur sitt liv. Och det gör han under en stor del av showens dryga två timmar och trettio minuter. Den på förhand utlovade ”igenkänningsfaktorn” vet jag visserligen inte om jag ser så mycket av ikväll, ”En Dalmas I Storstan” känns mer som att titta på ett gammalt familjeunderhållningsprogram på SVT från tidigt 90-tal. Men när jag lämnar Kulturens Hus så är det, något oväntat, med ett leende på läpparna.