LÄS FLER RECENSIONER PÅ DUONOJE.SE
Den givna frågan efter komiska föreställningar är; ”Var det roligt?”. Den här kvällen har jag inget givet svar.
Nour El Refai är tveklöst en av landets främsta komiker och direkt hon kliver upp på scenen får en välfylld Christinasalen erfara detta.
Hon inleder starkt och berättar om bilden av henne som invandrare och varför hennes katter är as. Hon gör också klockrena poänger i hur kvinnor i Disney-filmer framställs. Varför får inte Ursula i ”Lilla sjöjungfrun” knulla den snygga killen när aset i ”Skönheten och odjuret” får Belle?
Word.
Men trots att det blir en hel del skratt denna kväll lämnar hon en klump i magen genom sina personliga berättelser. Hon berättar om sin kroniska depression och utanförskapet som liten.
När hon sedan beskriver hur hennes pappa tyckte att hon lika gärna kunde få dö vid födseln och hur hennes styvpappa senare slutat älska henne är det ingen som skrattar längre.
Att blanda allvar och humor är inte på något sätt en ny företeelse på komediscenen, men något liknande har jag inte varit med om tidigare. Kontrasterna mellan jätteroligt och mörk tragik slår hårt.
Nour El Refai säger att hon är glad över att kunna berätta det på scenen, hon kan inte prata om det med någon annan. Hon är tacksam för detta. Men det är vi som ska tacka för en genomstark upplevelse.
Det är inte bara roligt. Men det är bara bra.
Nour El Refai håller sådan klass att hon till och med vågar bjuda på Moa Svan som förrätt. Det är inte många som klarar det med tanke på att Svan definitivt håller för mätta att publikens skratthunger på egen hand.
Hennes egna, tillbakalutade, stil går hem och passar bra som start med fyndigheter och iakttagelser från livet som mamma och Justin Bieber-look a like.
Som avslutning ger hon sig på att sjunga och spela en låt om palt, efter önskemål från publiken, och egentligen blinkade varningslampor för paltschwimmen där. Men det finns alltid plats för Nour El Refai.
Det är liksom en annan mage.