Att Höstorkestern har sitt ursprung i Kiruna gick inte att missa när bandet intog scenen. Inte på grund av någon värre publikstormning eller jubel som kunnat få stadssprickan att gå djupare, utan mer på grund av Jonas Pietikäinens egen trygghet "här behöver jag inte förklara någonting".
Han behövde i alla fall inte förklara texterna i låtar som "Akta dig", "Sverige" och "Kiruna", i vilka hela Norrland (nåja, åtminstone norra Norrland) förstår vad han menar och känner igen sig. Och det är i dessa låtar Jonas Pietikäinen och Höstorkestern har sin genre. För hur man än vrider och vänder på bandmedlemmarna så är det Jonas Pietikäinen och norra Sverige som talar i låtarna.
Stilmässigt är Höstorkestern en blandning mellan sött, surt och vilda bär, vilket kan bli en aning förvirrande. Publiken rycktes med av det rockiga och popiga då några knän gungade till och lika många lalade med i den Per Gessle liknande "Alla sjunger med". Tankarna går till Cornelis Vreeswijk när balladen om en gammal knarkare spelas. Men kanske gillade Kirunaborna ändå "Berget som byggde mig" och "Samma sak" bättre, som också talar till ett nordligt hjärta.
Jonas Pietikäinen har en bra röst som inte får rättvisa i det rockiga. Bandets första skiva är definitivt värd att lyssna på, där godbitarna är de norrländska balladerna. Allt som allt är Höstorkestern ett trevligt och jordnära inslag på Kirunafestivalen.