LÄS MER OM LULEÅ PRIDE PÅ DUONOJE.SE
Det ska egentligen inte gå. Gnučči kliver upp på scenen strax efter klockan 22 – samtidigt som molnen fått nog och tömmer sig på regn. Och som de tömmer.
Ändå skapas årets mest minnesvärda och bästa konsert. Ett monster.
Halvvägs in i konserten öser det ner på vattenhinknivå, men vem bryr sig?
Gnučči skiter i regnet och hundratalet i publiken gör samma sak.
De enda som klarar sig är knappt 20 pers som hoppat upp och dansar tillsammans med artisten på scenen.
Tidigt förklarar Gnučči att vi ”är så få att jag ser vilka som bangar" och det behöver hon inte säga fler gånger.
Hon dansar. Alla dansar. Gnučči öser på i takt med regnskurarna och står längst ut på scenkanten, som för att bevisa att hon inte ska vara sämre än entusiasterna längst framme vid scenen.
"Kommer jag dö om jag står här ute? Blir jag electrified?", säger hon, men bryr sig inte om svaret. Hon blir lika blöt som alla andra.
"Dör jag blir det en grym show. Dör jag inte blir det grymt ändå". Och hon har helt rätt. Grymt.
Avslutningen på lördagen hade omöjligt kunnat bli bättre. Inget kan bli bättre.
"Finders keepers" får ner publiken på den blöta marken. "Work" får alla att jobba. "A.Rab" får dyngsura fans att skrika. ”Ultimate Syndrome” sätter sig som en knytnäve rakt in i min sommarplaylist.
Gnučči kör skiten ur sig själv och alla som tagit sig till Stadsparken. Hon underhåller på en helt egen nivå och levererar underbart snack med utmanande dans och rapp sång.
Det finns ingenting att klaga på (varför skulle jag när inte ens duschblöta människor framför scenen gör det?).
Jag och regnet känner likadant. Det är det här vi har väntat på hela året.