Recension: Glad trio tänder aldrig riktigt till

Trions pågående turné ”The American Songbook – på svenska” innehåller precis vad namnet utlovar. Det bjuds på både mer och mindre kända nummer av Tom Waits, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Petty, Bruce Springsteen, Woody Guthrie och en liten brittisk avstickare i form av John Lennon. Allt i svensk översättning av Mikael Wiehe. Vad som på förhand känns som ett ganska trött koncept visar sig faktiskt fungera relativt väl, men med övervägande ganska tillbakalutade låtar lyckas showen aldrig tända till på riktigt. Det är nära när Ebba Forsberg sjunger Tom Waits ”Soldier’sThings”, ”En Soldats Liv”. Allt det taggiga i Waits egen version har slipats bort, med undantag för ett snyggt gitarrsolo av Ola Gustafsson. Kvar blir en jazzig ballad som ger större utrymme för melodi än vad Waits tillåter den få. Riktigt snyggt. De största applåderna får ”För Att Jag Älskar Dig”, Ebba Forsbergs och Mikael Wiehes tagning av Bob Dylans ”Make You Feel My Love” (som för övrigt till stora delar är förvillande lik Van Morrisons ”Crazy Face”). En i sammanhanget relativt nyskriven låt med bara 18 år på nacken. Forsbergs sång och snygga stämmor av Wiehe och Plura gör att det här helt klart är en av kvällens höjdpunkter. Men däremellan blir det med jämna mellanrum tyvärr allt för såsigt. När Plura och Wiehe sjunger Tom Pettys ”Southern Accents” blir resultatet bara en trött gäspning. Detsamma gäller flertalet andra låtar. Men, sällan har det applåderats åt så mycket som denna lördagskväll i Kulturens Hus. Både före, efter och mellan låtar. Det applåderas åt allt från Wiehes ostrukna skjorta till Pluras kokbok och, anledningen till att vi faktiskt är här, musiken. Först och främst känns det här som Mikael Wiehes kväll. Hans översättningar är onekligen imponerande, likaså hans tänkvärda mellansnack gällande regeringens ökända saudiavtal och den omtalade skulpturen ”Med Handväskan Som Vapen”. Men i övrigt är det Ebba Forsberg som lämnar det mest bestående intrycket. Till skillnad från sina manliga kollegor lyckas hon med konststycket att faktiskt beröra med sin sång, trots att hon varken skrivit text eller musik. Plura måste anses vara den som dragit nitlotten vad gäller de låtar han tar ton på. Trots en röst som är som skräddarsydd för den här typen av musik får han det inte att lyfta. Allt som allt är ”The American Songbook” en helt ok show och den glada trion bjöd på en trevlig kväll, men det saknas det där lilla extra som får låtarna att verkligen fatta eld.