LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Kent kliver på Coop Arenas scen exakt 19.30, och under de följande dryga två timmarna bjuds det på material från i stort sett hela karriären. De enda albumen som inte representeras i låtlistan är de två första och ”En Plats I Solen”. Och trots att vi alla i lokalen vet att det här är sista gången vi får se Kent live i Luleå (det var visserligen 16 år sedan sist, men i alla fall) så känns det aldrig varken vemodigt eller nostalgiskt.
Och bandet gör med en gång klart att de definitivt inte är döda än. Även om låtarna spänner över en nästan tjugoårig period så framförs de i samtliga fall i moderniserade tappningar. I stort sett allt låter som om det skulle kunna vara hämtat från någon av de två senaste albumen. Både på gott och ont.
I de flesta fallen funkar det. En synthtung ”Dom Andra” kläs i ett mörker och en tyngd som saknas i originalet. Den blir nästan obehaglig, på ett positivt sätt. Vet man det inte på förhand skulle man aldrig kunna gissa att låten har 13 år på nacken.
Den enda besvikelsen under kvällen är egentligen en osedvanligt fult om-arrad ”Utan Dina Andetag”. Vad som hade kunnat vara spelningens höjdpunkt blir istället nära på platt fall. Som tur är är den ganska ensam om det.
Det här hade lätt kunnat bli någon slags ”greatest hits”-show, och delvis var det nästan det jag hade väntat mig. Men även om både ”Kärleken Väntar”, ”Dom Andra” och ovan nämnda ”Utan Dina Andetag” rivs av känns det inte som att bandet plockat ut setlistan med de största hitsen i åtanke. Det blir ingen ”Om Du Var Här”, ingen ”Kräm”, ingen ”När Det Blåser På Månen” (texten ger mig gåshud, av fel anledning, förklarar Jocke Berg), ingen ”Pärlor”. Och så vidare. Och vi klarar oss faktiskt ganska bra utan dem.
Visuellt är showen storslagen. Bakom bandet tornar fem gigantiska skärmar upp sig, som visar olika men alltid lika snyggt filmade sekvenser. Det närmaste man kommer att känna ett litet styng av nostalgi är när ”Vapen & Ammunition”-tigern plötsligt dyker upp. Men det går fort över.
Soundmässigt är det stundvis lite knaggligare, och här vet jag inte om man ska skylla på ljudteknikerna eller på Coop Arena i sig. Kent skapar en massiv vägg av ljud, och Jocke Bergs sång dränks stundvis helt och hållet ut av musiken, vilket är synd på en i övrigt så snygg produktion.
Men de högsta ljudnivåerna är det inte bandet utan publiken som står för. Efter i stort sett varje låt jublas det så att trumhinnorna skälver. Att Kent har hängivna fans är inget nytt, men det här måste vara något slags rekord. På vägen hem är jag för en stund orolig att jag blivit permanent hörselskadad, och det är definitivt inte på grund av Sami Sirviös gitarr.
Kent lägger ner medan de fortfarande kan kallas sig ”Sveriges största rockband” utan att skämmas, och det här kändes som ett värdigt farväl till Norrbotten. Visst går det att ha synpunkter på att de väljer bort många gamla publikfavoriter till förmån för mer sentida material, men personligen tycker jag det mest känns fräscht.
Jag kände det inte innan spelningen, och jag tror att det är ett klokt val av bandet att säga tack och hej innan det blir nedförsbacke, men efter den här kvällen får jag nog erkänna att jag ändå kommer sakna Kent litegrann.