Efter att ha lyssnat på hyllade debutalbumet Sky City har jag lärt mig att den passar absolut bäst sena kvällar, när mörkret trängt sig på och allt är upplagt för långa samtal och eftertänksamhet.
Men att Amason skulle vara något att jubla över på en festivalscen trodde jag inte. Jag hade väldigt svårt att tro det skulle vara något annat än en välspelad men jämntråkig upplevelse. Som en vän sa: "Det här är mitt tråkigaste favoritband".
Tur då att Strandscenen på Musikens makt finns och att "supergruppen" fått tid på scenen lagom till skymning.
Det måste vara den perfekta Amason-situationen. Publiken orkar fortfarande vara kvar och kvällen tar tag om oss på ett härligt sätt.
Det tråkiga blir kanske inte roligt, men åtminstone harmoniskt.
Som helhet är det fortfarande inte något liveband, men ändå lyfter de live. Fattar ni? Nej, och det är inte logiskt för mig heller. Men vafan gör det. Amason ger en nästan optimal start på fredagskvällen.
Det är en vacker upplevelse.
Vackrast är Amanda Bergmans röst och när hon sjunger Went to war och The moon as a kite har jag skaffat mig ett nytt favoritsätt att lyssna på Amason på. I framtiden vill jag alltid lyssna på dem en lördagskväll i skymningen på Gültzauuddens strand. Annars blir det tråkigt.
Det blir en massa lokala inslag också (förutom trummis Nils Törnqvist som visar sig vara från stan). Jonas Teglund gästspelar på Elefanten, Aron Tideström spelar sax på Kelly och Petter Granberg dyker upp på Flygplatsen.
Det är inte heller tråkigt.