På skiva är det välpolerat, radiovänligt och tralligt. Så när Dolores Haze kliver upp på Galärenscenen är det lite det jag väntar mig. Men det visar sig snabbt att det är ett helt annat band live. Mycket mer avskalat och råare.
Visst märks det tydligt att bandet spenderar all sin fritid i replokalen, men den stora Galärenscenen känns som helt fel plats för dem att spela live på. Det hela hade nog blivit mycket bättre om bandet spelat i Potatiskällaren. Då hade de fått en bättre kontakt med publiken och det hela hade känts ösigare.
Dolores Haze har ett rykte om sig att ha attityd, men den här kvällen utstrålar bandet inte överdrivet med energi, glöden finns inte riktigt där. Det hela känns faktiskt lite tråkigt. Det saknas något. Lite jävlar anamma!
Jag står hela spelningen och väntar på att något ska hända. Typ att någon av gitarristerna ska slå sönder en gitarr eller att någon av bandmedlemmarna ska skrika ut ett politiskt brandtal. Men inget sådant kommer. Det är ganska stelt och publiken blir mindre och mindre efter varje låt.
I sista låten "Crazy about me" tar sångerskan GroovyNickz av sig elbasen. Äntligen blir det lite fart! Det är plötsligt som att ett helt annat band står på scenen. Ända fram tills nu har GroovyNickz kört i princip en rörelse på scenen, men nu springer hon runt med en helt annan inlevelse. Dolores Haze är ett ungt band och de kommer bli bättre med tiden. Kanske är det läge att snart ta in en basist och låta sångerskan få koncentrera sig på att vara frontfigur.
Bandet har en liten skara trogna fans framför scenen och det blir ett extranummer. Och nu är det energi på scenen. Det känns knasigt att det blir fart på bandet när konserten börjar vara slut.