Recension: Det blir aldrig tråkigt med Little Jinder

Little Jinder gnistrar i mörkret och lämnar recensentenvädjande efter mer.

Little Jinder i Kulturens hus

Little Jinder i Kulturens hus

Foto: Magnus Tosser

Duo Nöje2016-02-27 09:00

LÄS FLER RECENSIONER PÅ DUONOJE.SE

Det har nästan blivit rutin att inleda recensioner med att klaga på uppslutningen. Så varför inte göra det nu också?

Inte för att det är helt folktomt, jag har sett mindre publik i Lilla salen, utan för att Little Jinder är bland det bästa, coolaste och hetaste vi har i Sverige just nu. Då känns det fel i hela kroppen att kliva in i en halvtom sal en löningshelg. Hon förtjänar många personer framför scenen.

Spelningen har flyttats från loungen och åldersgränsen är slopad, möjligtvis ökade det åskådarantalet med ett handfullt kids men om det är en publikstorm som orsakat flytten kan jag inte förstå var de personerna är denna kväll.

Men nu skiter vi i det. Inte minst för att Little Jinder själv verkar göra precis så.

På scenen har hon två hjärtformade ballonger, en dansare/körsångare och en dj som tillsammans skapar en sorts mystisk nattklubbskänsla. Lamporna riktas i stort sett aldrig i ansiktet på sångaren och den vanligtvis så självklara stjärnan får ett gåtfullt lyster.

Little Jinders musik är svår att sätta fingret på. Det har kallats för P3-pop och separationsmusik inlindad i sockervadd. Faktum är att det finns något väldigt mörkt och melankoliskt bakom glittret, vilket gör att inledningen av kvällen blir tämligen lugn. Men dansvänlig.

Det vanligtvis gnistrande beatet och nyanserade melodierna försvinner däremot till stor del in i en dov ljudbild inne i salen, i stället lägger jag märke till Josefine Jinders röst. Vi skulle kunna kalla henne 2010-talets Håkan Hellström med tanke på hur hennes röst delar tyckarna i två. Många har klagat på att hon sjunger irriterande barnsligt medan andra finner en styrka i kontrasterna mellan den ljusa rösten och de mörka textraderna.

För egen del krävdes några lyssningar för att ta till mig sättet hon låter på och även om jag har lärt mig att uppskatta det tidigare blev jag definitivt övertygad under fredagskvällen. Det finns en höjd och kraft i hennes lungor som jag inte hört på hennes album.

Under tiden på scenen radar hon upp hits utan att lägga ner mycket energi på mellansnack. Vem har cigg? 2002. Ligger med en ful. Super 8. Hångellåten. Vita Bergens klockor. Hon sjunger med inlevelse och det blir aldrig tråkigt.

Plötsligt har 45 minuter gått och Little Jinder kliver av scenen. Trots en ihärdigt ropande från salen väljer hon att avsluta kvällen utan extranummer.

Det sägs att underbart är kort, men det här är gränsfall. Jag vill ha mer Little Jinder. Nästa gång vill förhoppningsvis fler ha Little Jinder också.

Little Jinder

Vad? En konsert med gnistrande mörker

Var? Kulturens hus, fredag 22.00

Längd? 45 minuter

Betyg: 4

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!