Till helgen drar "Kirunabandet" till Skottland innan USA väntar, igen. Den internationella marknaden har blivit bandets marknad. Och det är inte så konstigt att förstå varför. Den här typen av Van Halen/Europe-musik har inte lätt att hitta utrymme i dagens hårdrocksmyller.
Niclas Swedentorps röst är som gjord för de melodibaserade och 80-talsinspirerade låtarna och Michael Larssons look är klanderfri.
Men det verkar som att publiken gått vidare och de som flesta som väljer att stå framför scenen denna gråa torsdagskväll prioriterar CD-skivor med Whitesnake före Spotify-listor med Royal Blood.
Bandet vill så gärna att det ska bli bra och gör upprepade försök att få publiken att sjunga med eller att lyfta händerna ur byxfickorna.
Swedentorps "Det får duga" och "Kom igen" säger en del om gensvaret.
Det blir kanske en kväll att minnas, men tyvärr inte med någon större värme (dubbeltydigt). Det är svårt att säga varför, jag trodde att förutsättningarna fanns, men det som är säkert är att det inte är Coldspells fel. Niclas Swedentorp är en Joey Tempest med mickstativet, Michael Larsson och Chris Goldsmith poserar på scenkanten med precision och hela uppträdandet överglänser mottagandet stort.
Bandet gör verkligen allt för att dra igång det här kalaset och trots att det går segt ger de aldrig upp.
Jag vet att det finns en hel del människor i Kiruna som uppskattar Coldspells musik och som jublade när de presenterades som akt för festivalen. Men när majoriteten föredrar värmen i öltältet före närhet till scenen blir det kyligt.
Närmast en kokpunkt når vi när Micke Larsson byter om till den nya Kiruna IF-tröjan och sedan spelar Paradise. Men skönare än så blir det inte i paradiset för Coldspell denna kväll.