Det råder festivalstämning på Borggården, om än av det lugnare slaget. Utspridda på gräset sitter folk på filtar och i campingstolar och väntar på att kvällens show ska dra igång. När klockan börjar närma sig 20:00 är det allt fler som vågar sig fram till ståplatserna rakt framför scenen, och när Bosse Sundström och resten av bandet kliver på möts de av ett hav av förväntansfulla människor.
Redan innan den första tonen är tagen kan vi konstatera att Thomas Riklund och kompanis satsning på att återinviga Borggården som konsertarena är en klockren succé.
Och så var det musiken. Bo Kaspers Orkester går ut stenhårt med en triss i ess: ”Cirkus”, ”Sommaren” och ”Undantag” lägger ribban på en skyhög nivå, och jag slås framför allt av hur mycket mer liv de här låtarna får i livetappning. Att bandets musik i studioversion emellanåt kan bli lite tråkig hörs det inte ett spår av. Det är ett jävla sväng, för att tala klarspråk.
”Jävla förbannade sur-Pite” säger Bosse Sundström med ett stort leende, och publiken kan inte annat än le i kapp med honom. Därefter bjuds det på ytterligare dryga två timmar av pop, jazz, blues, samba, soul och disco. Att Bo Kaspers Orkester inte är några rookies vet vi, men jösses vad de kan spela. De glider helt obehindrat mellan ovan nämnda genrer med sådan självklar finess att man inte kan annat än häpna.
Nytt för ikväll är att det är trumpetaren Stefan Perssons första gig med bandet. Det märks definitivt inte när han med jämna mellanrum stegar fram till scenkanten och river av det ena solot mer imponerande än det andra, till publikens stora förtjusning. Bandet blandar och ger av låtar från hela karriären, och jag måste säga att jag nog aldrig insett hur många hits de faktiskt sitter på.
Att Bosse Sundström är på hemmaplan är svårt att undgå. Med risk för att låta flummig så kan man rent av känna i luften hur mycket publiken älskar honom. Och att hans dialekt blir bredare och bredare för varje mellansnack gör inte saken sämre. Som frontman är han i det närmaste självlysande och det breda leendet han har på sig under i stort sett hela giget smittar av sig på publiken.
Men, någonstans i mitten av den två timmar långa spelningen börjar det kännas lite segt. Det blir för många lite väl tillbakalutade bitar på raken, och ”Terror” från senaste albumet ”Redo Att Gå Sönder” är ärligt talat inte bandets starkaste stund.
Men läget räddas snabbt upp av ”Pianot”. Bosse Sundström dansar och det gör större delen av publiken också, medan gitarristen Robert Östlund kör sitt bästa Creedence-solo.
Som extranummer får vi finstämda ”Håll Ut”, där Jenny Sandgren fyller in för Christel Alsos. Därefter får Bosse Sundström förstärkning av gamla bandkompisarna i Piteåbandet Strömson i en riktigt snygg version av Stephen Stills ”Love The One You’re With”. Det bryter av ganska rejält mot det övriga materialet, men vad gör det.
Givetvis får vi även höra "I Samma Bil", där bandet för en stund kör med dubbla basar. ”Ni får tjata lite så kommer vi kanske tillbaka nästa sommar” säger Bosse Sundström innan showen avslutad med fina ”Tack”.
Så, Piteå, ni kan lämpligtvis börja tjata redan nu.