Bo Sundström inleder med att berätta en historia om när han var 15 år och bodde i Piteå och fick ligga för första gången. Men det känns inte buskis. På något sätt består ju stora delar av publiken av släkt och vänner. Vi andra dras med i det där. Eftersom Sundström pratar pitemål funkar det. Så fort Bo Sundström har börjat prata i micken sätter det stämningen för hela de två följande timmarna. Familjärt. Mysigt. Övre medelklass-myspys.
Musiken då. Bosse och orkestern börjar med klassikern "Att vara ung". Det är en bra låt att börja med. Får den uppklädda publiken att bli lite varm i lederna och sätter tempot. Andra låten är en annan klassiker, "Undantag". Det känns verkligen som att bandet är på topp ikväll. Visserligen är det en speciell kväll med tanke på att de är i Norrbotten, på "hemmaplan". Men det är ändå häftigt att se sådan spelglädje av musiker som hållit på så pass länge som Bo Kaspers har. De börjar bli med åren också, men det märks inte alls. Det är full koncentration på scenen, otroligt professionellt.
Konserten rullar på. Drömsk jazz ena stunden, latinogung andra stunden. Något som jag verkligen inte kan få ur skallen är hur mycket Bo Sundström påminner om AC/DC-gitarristen Angus Young när han då och då strutsar fram och tillbaka på scenen med gitarren. Gott betyg!
Mellansnacken behandlar minnen från Luleå. Första spelningen på Lillan, sex på Svartöstaden, stadspuben, bortgångna vänner, släkt. Bo Sundström är verkligen världsbäst på att snacka. Bra mellansnack är verkligen underskattat. Det gör att vi på stolarna vaknar till så fort vi börjar bli lite trötta. Suveränt. Visst kanske Bo Sundström överdriver sin dialekt lite extra ikväll, men det gör inget, vi vill ha det så.
Speciellt för kvällen är att den gamla Bo Kaspers-medlemmen Lars Halapi sköter elgitarren. Han gör det bra. Han har inte spelat med bandet på 20 år, men han hade lika gärna ha spelat med bandet i 20 år.
Helt plötsligt har det gått lite mer än en timme av konserten. Jag vet inte riktigt vad som hänt. På något sätt har min och alla andras själar lyft ur kropparna och svävat omkring med bandet på scenen. Nja. Men vi har haft full koncentration på en proffsig spelning.
Mot slutet börjar det bli lite sådär att man börjar kolla på klockan. Men man hinner inte riktigt. För innan gäspningarna kommer så berättar Bo Sundström om när han och pitegrabbarna brukade åka till Skellefteå på discodans och sen blir det en låt om just discodans. Publiken ställer sig upp, Bo drar upp en vän på scenen, hela publiken dansar, alla förutom jag. Men jag är en tråkmåns. Kvällen rundas sen av med tre extranummer, Sundström tappar bort sig lite i en av de sista raderna, det gör inget, inte den här kvällen.