Han inleder till och med en stereotyptät rutin med orden ”You see, when men and women get together…” – följt av några seinfeldska iakttagelser om relationer och skillnader mellan kvinnor och män.
Kanske det allra tråkigaste en komiker kan göra på scen.
Men sedan plockar han upp elgitarren och spelar ”Lady In Red” i death metal-tappning. Eller mandolan, eller den handsnidade afrikanska trätrumman, eller det americana-vänliga slideröret och den där gitarren han byggt av en bibel.
Och då är han inte lik någon annan.
Bill Bailey kan spela alla instrument du kan föreställa dig, han har absolut gehör och han är kapabel att utvinna essensen ur vilken musikstil som helst.
Och det är när dessa gåvor kombineras med den fumligt absurda humorn som han verkligen blir en originell underhållare. Som när han, vid ett tillfälle, spelar ”Happy birthday” i en deprimerande, tysk 20-talskabaré-variant; med kolsvarta Kurt Weill-rader som ”A futile toast to you and your useless milestone of decay”.
När han sedan slänger in publikinteraktion i mixen blir det alldeles oförglömligt:
”Jag vet vad ni tänker, ni tänker ’Bill, när ska vi ha en elektronisk-symfoni-workshop?´. Svaret är nu!”
Sedan bygger Bailey ett imponerande, Moby-inspirerat musikstycke på samplingar av Luleå-publikens röster.
Det är precis den typ av stunt som alltid gjort hans föreställningar oförutsebara och intressanta – och som garanterat tar sig olika form varje kväll, eftersom de bygger på kommunikationen.
För en stor del av hans tilltal handlar just om det, om nivån på hans kommunikation med publiken.
Bailey behåller de britt-anpassade referenserna till Dunkerque och Michael Gove, han är för respektfull för att förenkla materialet bara för att publiken råkar vara utländsk.
Samtidigt lyckas han hålla allt på ett totalt tillgängligt plan; trots att han pratar om Brecht, Liszt och harmoniska skalor.
Vad som gör Bill Bailey till en ständigt sevärd akt är trots allt hans förmåga att använda sin musikaliska genialitet och sin surrealistiska humor på ett sätt som även den allra tondövaste realist kan finna förståeligt. Och väldigt, väldig roligt.
Övriga höjdpunkter:
• Paradnumret mot slutet, där råddare bär fram ett bord fyllt av koklockor i varierad storlek, över vilka Baileys händer flyger lika snabbt som de gör över strängar eller tangenter när han spelar ”Iron man” och ”Stairway to heaven”.
• När han frågar om vi har ett UKIP-likt ”Sverige-åt-svenskarna”-parti här (vilket han förmodligen vet mycket väl att vi har, efter framträdanden i södra Sverige). Den obekväma stämningen då följdfrågan ”Finns några sverigedemokrater i rummet?” kommer är obetalbar.
• Mot slutet av versen i den låt han säger sig ha skrivit åt Adele (”You left me, but I’m not gonna go on about it”) släpper någon i publiken ur sig ett underligt skrik, som får Bill att bryta ihop av skratt och tårar. Han blir tvungen att lämna numret ett tag: ”Jag vet inte ens om det är värt att avsluta låten, den blir aldrig roligare än det där ljudet”.