Kvällens huvudakt Dennis Kalla har planerat en storslagen entré. Genom att överraska med att dra igång spelningen då han dyker upp längst bak i lokalen med gitarr och sång sätter han också prägeln.
Dennis Kalla är lite som "Dennis the menace" vi såg på tv för 25 år sedan. En busig kille och vi kan aldrig veta var vi har honom.
När inte mikrofonen fungerar blir han besviken och säger att han hade hoppats på att göra ett bra intryck och i stället blir det ett intryck av antiklimax – ”vilket är passande eftersom alla låtar handlar om antiklimax och misslyckanden”.
Men jag kommer aldrig kalla det misslyckanden eller antiklimax. Det som skaver gör bara Dennis Kalla ännu svårare att ogilla.
Charmigare och genuinare artist hittar vi troligtvis inte i Norrbotten för tillfället och det som slår mig är att hans låtar genomgående är sådana du gärna sjunger med till.
Flera gånger återkommer han till att han gör missar och att hans mellansnack inte verkar roa publiken, men sanningen är att det är precis tvärtom. För att vara så modig och självklar på scenen som Dennis Kalla är krävs det att du har mer än misslyckanden bakom dig och det är fler än jag som sitter och fånler åt hans uppenbarelse.
Dennis Kalla är en lysande (soon to be) stjärna och jag tror att han vet om det också. Annars går det inte att göra en så genomgrym akustisk "Change Your Mind" ute i publiken.
Bättre blir det inte på en måndag.
Jag må ha varit den som var sämst på att applådera i lokalen – men här kommer en stående ovation i textform i stället: *klapp*, *klapp*, *klapp*, *klapp*.
Knappt två timmar tidigare: Basisten Jeff Johansson introducerar supportbandet så här: ”Det är vi som är Pershagen och vi tror på spöken”.
Vad betyder det?
Om jag ska dra till med en gissning är det något av en förklaring till varför bandet låter som de låter. Pershagen spelar långa, instrumentala postrock-låtar som både bjuder in och skrämmer de levande döda.
Genom sitt målande sätt att spela släcker de lamporna och då finns det ingen anledning att inte blunda. Inte ens bandmedlemmarna håller ögonen öppna – trummisen Johan Kalla blir något av förgrundsfigur då han är den enda som går att se ögonvitorna på.
Och när vi ändå sitter där, blundar och drömmer oss bort kommer spöken krypande. Då sneglar Johan Kalla och gitarristen Jimmie Nilsson på varandra med leenden på läpparna innan de skrämmer skiten ur alla övernaturliga varelser. Skrämmande bra.
Mot slutet förvarnas vi om att det kan bli en enda lång sista låt och ett tag senare, efter att Jeff Johansson hunnit vara ute i publiken en sväng och dessutom bytt bas resonerar Pershagen på scenen.
”Ska vi jamma eller ska vi gå vidare i låten?”
”Vi kör slutet.”
Och vilket slut det blir. Det som hade kunnat göra det bättre är möjligtvis om det vore de sista tonerna vi hörde innan natten tog oss. Men det kommer, när Pershagen blir huvudakt.
Det blir snart – och jag ser fram emot det.
TV: Se Dennis Kalla framföra "Change Your Mind" ute i publiken