I uppslagsverket Nissepedia står det följande om helgvolym: "Uppskattningsvis 25 % högre än vardagsvolym." Till kvällens andra förband Skeleton Birth är det helgvolym. Nästan i alla fall. Det hjälper tyvärr inte speciellt mycket. Det är välspelad thrash metal, men det finns inte riktigt någon glöd. Bandet känns ganska stelt, publiken känns stel, jag känns stel, ljudteknikern känns stel och väktarna på Kulturens hus känns definitivt stela.
När det skiter sig med dubbelpedalerna och bandet måste ta en konstpaus så blir det knäpptyst. Helt knäpptyst. Jag förstår inte riktigt varför inte bandet bara kan dra igång lite oväsen, det har ingen dött av. Lite rundgång och muller för att få liv i spelningen. Men inget händer. Några långa sekunder senare är tekniken fixad och Skeleton Birth fortsätter sin repertoar. Det är minimalt headbangande framför scenen. Inte särskilt mycket energi från Bodenbandet. Självklart så väntar de flesta på att Raubtier ska börja spela och det gör så klart att det inte blir så härjigt. Några tuffa riff blir det i alla fall, och ibland är det bra fart.
I en recension av senaste Raubtierplattan jämförde jag några av bandets låtar med Nordman. Innan kvällens huvudakt drar igång så spelas Nordmans gamla mysdänga "Be mig" i högtalarna. Antingen är det en passning till min jämförelse, eller så har jag helt enkelt rätt. Hur som helst kör Raubtier igång med "Det finns bara krig" och publiken vaknar till liv. Haparandabandet har en hängiven skara fans, det är kul att se. Det är många djävulshorn uppe i luften och det är bra med folk i Lilla salen. Det är vänlig atmosfär. Det är inte så tufft och macho ändå, det är ganska gulligt och mysigt. Kärlekspar kramas och publiken respekterar varandra. Hulkoff är ödmjuk i mellansnacken. Tackar publiken, och pratar gott om Norrbotten. Tacka publiken gör han rätt i. Det är helgvolym i lokalen när fansen sjunger med i refrängerna. Festligt.
Det blandas friskt med låtar från senaste skivan Bärsärkargång, och gamla hits som "AchtungPanzer". Det blir varmt och svettigt efter några låtar. Som det ska vara. För de som har sett Raubtier ett par gånger, och lyssnat på alla skivorna vid minst trettio tillfällen, så är det här en toppenspelning. Det är allsångsvänligt. Hulkoff får verkligen med sig allihopa i publiken, konserten är opretentiös och hjärtlig.
Men det blir lite tjatigt. Det är samma stuk rakt igenom. Även om vissa låtar är lite lugnare och andra hårdare så är det samma sorts schlagerrefräng på varje låt. Mot slutet är det några trummickar som sprakar, eller ljudanläggningen. Att Kulturens hus inte har tillräcklig teknik för att klara av helgvolym är nästan pinsamt. Publiken är inte så brydd i det, utan vill bara ha mer och mer Raubtier. Det får de också.