LÄS MER OM LULEÅ PRIDE PÅ DUONOJE.SE
Två låtar in i Honjävuls spelning slår det mig att stora delar av publiken står med ett leende på läpparna. Inte för att Honjävul är någonting att skratta åt, utan mer på sättet som säger "tänk att den här gamla dängan lever" eller "det här påminner mig om kvällen på Snabelhuset för 20 år sedan".
Det är nämligen snart 20 år sedan Honjävul var arga för första gången på scenen.
I dag är de betydligt skickligare, tightare och spelare snyggare än då. De är också mycket gladare och lugnare. När sångerskan Madde Lundberg tar i lite extra tvingas hon vila och pusta ut innan nästa låt.
Lundberg skämtar, skrattar och bjuder på sig själv. Basisten Hello Henriksson och gitarristen Sara Mickelson Penttäjä ler åt hennes utfall och spelar sedan prickfritt med frusna fingrar (trots ett – humoristiskt – försök att värma sig. “Hon frös. Jag fes. Det blev varmt”).
De är fortfarande lite upprörda, men i dag handlar det om Facebook-uppdateringar (som i “Idiot”) och att Försvarsmakten ska ingå i lördagens pridetåg i stället för att morra ungdomligt åt staten.
Honjävul verkar trivas ganska bra där på scenen och vi i publiken trivs också. Det låter bra och vi mår bra.
Men är det så det ska va´?